Jag väljer dig framför säkerhet

Det som kan förstöra som mest för en person är nog rädslor. Rädslor som man själv bygger upp för att på något sätt skydda sig själv. Det som finns där innerst inne, och när man tänker på det så bara växer det. Den dära rädslan som man har växer. Den växer och blir inte bara till en stor rädsla, utan till flera stora rädslor. Tänker man för mycket på att hålla någonting ifrån en, för att slippa bli sårad. Det kan förstöra så mycket för en själv. Rädslor som vi alla har, men som vi hanterar på så många olika sätt. En rädsla kan vara att känna att man inte räcker till. Känna att man inte räcker till för en annan person. Att hellre välja bort någon som man tycker om, istället för att gräva ner sina rädslor och bara försöka ta sig igenom dom, och bara ge det en chans. Jag har valt bort några personer, av ren feghet. Då jag omedvetet satt mig själv först och låtit mina rädslor tagit över. Rädslor för att tycka om någon, att visa att man tycker om någon, att våga chansa och ta olika steg framåt i livet. Jag valde bort mycket som jag tyckte om bara för att jag var så rädd för att misslyckas, för att inte räcka till, för att jag var så pass ovetande om allting som hörde till kärlek och relationer. Jag valde bort saker som jag inte riktigt kunde hantera, då jag tyckte att det var lättast att bara låta saker vara. Jag lät rädslorna ta över. Tills jag träffade en kille..Som fick mig att tänka om. Inte på en gång. Det tog sin tid. Det lättaste var att säga att jag inte hade några som helst känslor för honom. Det som var lättast för mig var bara att förneka allting. Då slapp jag allt som hade med att visa känslor, tycka om någon, vara kär, bli sårad, förhållanden. Jag kom undan lätt. Behövde bara säga att jag inte tyckte om honom på det sättet och sedan var det klart. Men det var inte det jag ville. Jag märkte att med tiden så blev det fel. Hela situationen blev fel. Skulle jag som tyckte om honom, bara låta honom vara, bara för att jag var så rädd för så många saker? Skulle jag fortsätta i samma spår? Jag ville inte det längre. Så jag bröt mönstret sakta men säkert. Vissa saker var jobbiga, för jag tänkte så mycket konstigt som bara drog upp flera rädslor. Så jag la av med att tänka. Jag tvingade mig till att våga. Våga ge, och det var det jag gjorde. Jag chansade. Desto mer jag chansade, ju mer vann jag på det. Idag tänker jag inte vara rädd för saker som gör mig rädd. Jag chansar hellre än att inte chansa alls och låta någonting bra passera. Vågar man inget, chansar man aldrig, så står man där tomhänt. Jag har sett någon som jag bryr mig så fruktansvärt mycket om, vara precis som jag var förut, och jag vill bara att att det inte ska vara så. Jag vill bara att hon ska chansa, våga och vinna. Sluta tänka, och sluta vara rädd.