Små tankar

Även om jag inte vet någonting om det jag hade tänkt skriva så vill jag faktiskt skriva ner min tanke kring ungdomar som inte vågar att berätta för sin familj om något händer dem. Jag har många gånger pratat med min mamma om detta, då hon berättat om en väldigt sorglig händelse som inträffade i Polen för några veckor sen. En ung tjej och hennes pojkvän fick reda på att tjejen var gravid. De bestämde sig för att hålla graviditeten hemlig och flytta ifrån staden för att sedan adoptera bort barnet. Varken tjejen eller killen vågade berätta för sina föräldrar vad som hänt, eftersom att de var rädda för vad de skulle säga. Så de flyttade iväg till en annan stad för att "studera" och tillslut så födde tjejen barnet hemma i deras lägenhet, eftersom att hon kom inte iväg till sjukhuset.   Tjejen bad killen ta med sig barnet och lämna det vid sjukhuset så att personalen skulle ta hand om barnet och hitta ett lämpligt hem till det. Så killen gick iväg med det nyfödda barnet för att lämna av det vid sjukhuset, men han blev för skrämd att någon skulle säga till honom, så han gick ifrån sjukhuset med barnet. Det hela slutade med att killen lämnade det nyfödda barnet i en park på en parkbänk när det var snö ute, och barnet dog av nedfrysning. Killen blev dömd till fängelse på grund av att han lämnade barnet i parken, i hopp om att någon skulle hitta barnet och ta hand om det.   Det som jag tycker är det värsta är att det hela kunde ha undvikits om tjejen och killen hade berättat något för sina föräldrar. Jag kan inte tänka mig att inte berätta en sådan sak för en vuxen, som antagligen hade hjälpt till och kommit med råd. Även om många barn tror att deras föräldrar kommer att bli arga, så tror jag faktiskt att föräldrarna bryr sig mer om barnets säkerhet och hälsa än vad det sysslar med och har hittat på. Jag har varit med om många gånger då kompisar kanske druckit lite för mycket på fester och som mått väldigt dåligt, men när man vill ringa efter deras föräldrar så att de kan komma hem säkert och bli bättre så säger de att det är det sista de vill att man ska göra, eftersom att de tror att föräldrarna kommer att bli arga. Det kanske de har rätt i, i att föräldrarna blir arga, men sedan så tror jag faktiskt att en förälder bara vill att ens barn ska vara i säkerhet och må bra, och hellre vill att barnet ringer vid sådana situationer än att något ska gå fel.   Jag vill verkligen att ungdomar ska förstå att de kan vända sig till sina föräldrar vad som än händer. Att de inte ska oroa sig för att förldrarna ska bli arga. Det viktigaste är att man får hjälp när man behöver det. Dessutom är föräldrar vuxna människor som vet mer än vad man själv kanske vet. Även om det hade blivit så att föräldrarna avvisat en om man berättat om något som hänt, så är det inga friska föräldrar man har och då är det lika bra att försöka bli så självständig man kan och flytta hemifrån så fort som möjligt.   Även om föräldrar lätt blir arga och skäller, så älskar de sina barn mer än något annat, och det vill jag att ungdomar ska komma ihåg. Så att fler inte råkar illa ut på grund av sådana situationer.