AUTOPILOT

Ingenting görs med känsla nuförtiden. Ständigt styrs vi av stress och måsten.   Jag själv har blivit till någon hamsterliknande robot som ständigt springer i mitt hamsterhjul. Stoppas jag? Ja, då blir jag galen, ångestfylld, panikslagen och rädd. Min trygghet har byggts upp i att ständigt vara i en planerad rörelse.    Det är tråkigt med sanningen ibland.   Att gå i stan är inte längre något roligt eller harmoniskt, för mig. Folk stannar upp och kollar glatt på gatuartisterna, reklamskyltarna eller stannar upp för att skänka en slant till de behövande. JAG (även många fler, tyvärr) går i rask takt till bestämt mål. Allvarlig min och folkhatisk. Hemskt. Jag vet.