Compassion: A Journey in Healthcare

Att arbeta inom vården är det bästa beslut jag någonsin har fattat. Jag brinner verkligen för att hjälpa människor. För närvarande jobbar jag på ett sjukhus där jag dagligen möter multisjuka äldre individer med fantastiska och unika livshistorier. Dessa möten är otroligt berikande, och jag känner mig privilegierad att få vara en del av deras liv. Den tredje mars tilldelades jag en avdelning där jag träffade en skör kvinna i 90-årsåldern. Jag minns att jag var lite orolig eftersom hon sov väldigt mycket. Kvinnan var ensamstående och hade inga kvarlevande anhöriga, men hon fick hjälp av sin granne. Trots att hon behövde extra stöd hemma vägrade hon både hemtjänst och att flytta till ett äldreboende. På grund av ett positivt caliciutbrott isolerades vår avdelning, vilket innebar att jag och mina tre patienter var tvungna att stanna i rummet som dessa tre delade på. Det gav mig möjlighet att lära känna dem på ett djupare plan. Varje gång kvinnan sov, gick jag in och kontrollerade att hon andades. Hon valde att tillbringa dagarna på sjukhuset ensam och därför visade jag henne omsorg och extra sällskap. Kvinnan hade två vackra bilder på sin bortgångne son, och hon delade ofta sina minnen av honom med mig. Jag lyssnade med hjärtat fyllt av medkänsla, och även om det var svårt att hålla tillbaka tårarna, tror jag att min röst avslöjade mina känslor. Jag hjälpte även till att upprätthålla kontakten med hennes granne, som stod som hennes kontaktperson, för att säkerställa att hon inte kände sig ensam. Under våra samtal berättade kvinnan om sin livslånga kamp mot cancer och om förlusten av sina nära och kära. Jag inser att det kanske inte är lämpligt att dela sådana personliga berättelser, men jag tror att det är viktigt att belysa den psykiska påfrestning som många av våra patienter går igenom. I vården kämpar vi inte bara mot sjukdomar och ger omvårdnad utan vi ger också emotionellt stöd till våra patienter. Hon mådde så bra av all sällskap och hjälp att hon så gärna ville stanna kvar på sjukhuset med mig, vilket krossade mitt hjärta av att höra... Jag formade en sån kontakt med dessa tre att de blev ledsna när jag behövde sluta jobbet. ''Kommer du in imorgon åtminstone?''. Så pass hjärtskärande att höra det, även fast det är fint att de är nöjda med mig.  Att arbeta inom vården är för mig mer än bara ett jobb. Det är en passion som fyller mitt liv med mening. Även om det ibland är utmanande och krävande är det värt varje ögonblick för den kärlek och tacksamhet kan ge ut till dem jag vårdar. En dag försökte kvinnan ge mig pengar som ett tecken på sin tacksamhet. Trots hennes ihärdiga försök vägrade jag att ta emot dem. Även om vissa vårdare kanske tar emot gåvor från sina patienter, tror jag att det är viktigt att behålla en stark moralisk kompass och att arbeta inom vården med hjärtat fullt engagerat och inte bara som ett halvhjärtat försök.  Den dagen jag avslutade mitt pass och skulle vara ledig några dagar tog vi alla en personlig stund och önskade varandra lycka till framöver. Under den tiden fick jag chansen att höra om livet som pilot, vilket lät fantastiskt. Jag skulle ta blodprov på piloten. Det är värt att notera att jag hade haft tre misslyckade försök på svårt stuckna patienter tidigare, så jag såg inte riktigt fram emot detta. Men denna mannen hade tidigare arbetat inom försvaret som sjukvårdare (piloten alltså), så han satt där helt bekväm och pratade om sitt tidigare liv samtidigt som han guidade mig genom blodprovstagningen. Naturligtvis hade jag inte sagt att jag inte var van vid detta, det sa jag efter blodprovet, haha, men det gick utmärkt. Andra gången gick det smidigt! Vårt sista samtal, han tittade på mig, log på ett speciellt sätt och sa att han aldrig kommer att glömma mig. Jag minns fortfarande hans namn. Så min sista dag med dem var hjärtskärande. När jag gick ner till omklädningsrummet var jag gråtfärdig. Ja, jag är en emotionell person, men jag brinner verkligen för detta!