Mannen som älskade hundar - En egen upplevelse under min VFU som sjuksköterska

En man som lider av alzheimers har bott på äldreboende ett tag nu. Under min sista praktik tid så la jag fokus på honom. Han verkade ganska så pigg, pratglad och inte sjuk nog för att få ej HLR, det vill säga om något sker ska man inte återuppliva honom på något vis. Denna beslut/åsikt är antingen från läkare eller sjuksköterska, även samverkan med anhöriga som givetvis godkänner detta. Jag med tanke på min historia tyckte inte direkt om den planen för jag håller inte riktigt med att han är så pass sjuk och då jämför jag med min mor och alla andra som var i samma dåliga sits, dvs mycket sämre tillstånd än honom, men det var inte riktigt så mycket jag kunde göra. Han var en väldigt deprimerad själ med låg livskvalité samt livsvilja, men för mig är det inte nog för att få ''ej HLR''. Han har dålig livskvalité pga brist på personal samt brist på aktivitet och meningsfulla dagar, men samtidigt så sätter man liknande för att personen inte kommer kunna återhämta sig lika bra när hen har återupplivats. Med det sagt kommer det bli en plågsam återhämtningsfas som kan leda till dödsfall förr eller senare, vilket är förståeligt, men hur man kan förutspå sådant tyckte jag var otydligt med tanke på hans friska kropp, men jag har inte direkt rätt kunskap ännu för att avgöra något utan detta är bara en tanke/känsla.Iallafall, denna man använde sig av rullator, men han kunde även gå utan. Han kunde hålla en röd tråd och ta instruktioner, dock svajar det till och från beroende på hur han mådde den dagen samt hur man talar med honom. En dag kom jag till jobbet och fick höra att den mannen hade fått någon form av ''psykosattack''. Han hade slängt ner alla möbler och betett sig aggressivt. Det lät inte direkt som honom tänkte jag. Jag tog mig tiden att gå och hälsa på honom. Han satt i rummet utan några möbler som personalen har tagit bort för hans egen säkerhet. Den mannen pratade alltid om att ta självmord, förståeligt nog. Han la sig på sängen och jag satt där vid hans sida och talade med honom i ca en timma och gick o titta till honom till och från. Visst får jag överge det kunskap jag behöver under min praktiktid som sjuksköterska, men jag tyckte att det verkligen var nödvändigt även om han inte skulle komma ihåg detta. Vi diskuterade massor. Han berättade till mig hur aktiv han var under sina unga dagar. Han älskade att fiska, åka båt och tävla. Han hade massa medaljer som han lyckades vinna under dessa tävlingar. Vi pratade om hans barn och hur många tjejer han lyckades få som en ung man. Han började sakta men säkert börja le igen och vi satt där i rummet och skrattade till oss då och då. Jag funderade verkligen på varför vissa av personalen klagar på att han är svårhanterat och aggressiv. Ibland handlar det om rätt bemötande samt att avleda på rätt sätt, men jag kan inte direkt sätta dessa förväntningar på personalen heller. Jag själv har flera års erfarenhet av att ha avlett min mor från att få massa utbrott, så man har lärt sig genom åren. Den mannen blev medicinerad med psykos mediciner för att han verkade ha en psykosattack, inte kunde hålla en röd tråd och med mera. Jag hoppas nog att de har slutat med dessa tabletter nu iallafall, men de har sina anledningar.Därefter går jag tillbaks till min position, men börjar ställa lite frågor med tanke på hans svar gällande hans fru. Han älskar henne, men ''hon tycker jag är jobbig.. äh skitsamma kvinnor''. Även om det låter helt normalt att säga, så började jag ifrågasätta det då han talar så positivt om allt annat. efter att ha grävt runt efter svar fick jag reda på att frun besökte honom med papper om skilsmässa och där började det klicka för mig. Han kanske inte direkt minns exakt vad som skedde, men han känner att något inombords gör ont och därmed vill han så gärna gå hem, är självmordbenägen och bara rent av ilsken av sig. Efter att ha fått höra om detta sattes jag inom en etisk dilemma. Frågor som ''varför'' riktad mot frun dök upp. Varför vill man skilja sig nu? Vad är meningen? Vill hon gifta om sig? Går det inte att göra på annat sätt kanske? Självklart har hennes liv inget med mig att göra till o börja med, men det förklarar varför han fick sin utbrott även om han själv inte direkt är medveten om varför han upplever dessa känslor. Det gjorde faktiskt väldigt ont i mig av att höra om hans fru även om hon kanske har en bra anledning till sitt agerande. jag vet inte direkt vad hon sa till honom och jag hoppades på att det inte var något grovt heller. Jag förstår att vi människor är på olika sätt, hanterar saker och ting annorlunda. Jag förstod även att jag kommer att hamna i sådana sits flera gånger som sjuksköterska eller vårdare i överlag. Jag hoppas bara att jag kan hantera det och inte inkludera mycket av mina egna värderingar. Dagen efter såg jag att en kollega tog med sig sin hund som behövde rastas. Jag vet att mannen älskar hundar och hur dåligt han mådde. Även om det inte var tillåtet att ha hundar inne på boendet tog jag mig chansen att ta med mig mannen ner till hallen där han fick träffa hunden. Ängslig var han fortfarande, men jag lyckades få tillbaks honom nog för att kunna hålla en röd tråd med honom samt få honom på bättre humör i nuet. Nu när jag tänker tillbaks borde jag ha följt de reglerna, men ibland behöver man gå emot vissa regler för att det är moraliskt rätt. Sedan vad som är moraliskt rätt eller fel är en annan diskussion, men ingen dog av det heller.- Jag tänker på er än idag. Jag hoppas du har det bra. Jag hoppas att du har någon som sitter bredvid dig och talar med dig tills du mår bättre. Ingen förtjänar ett sådant lidande. Jag hoppas du finner en god meningsfull tid inom denna fas. Jag önskar att jag kunde ge dig en sista kram.