Himlen har fått den finaste ängeln

Nyårsdagen 1 januari 2022Så kom den dagen…. Den dagen som vi vet ska komma. Den som ingen kommer ifrån. Vare sig 2 eller 4-benta. Ruffa Vill inte längre Himlen har fått den finaste ängeln Med de vackraste ögonen, mjukaste nosen och de finaste tassarna. Nyårsdagens kväll fick Vancot Jill Johnsson "RUFFA" somna in i vår famn. 17 ½ år  gammal Så mycket kärlek och lycka. Så saknad av hela sin flock! Drottningen av Nybble har lämnat sin tron Ni som känner mig och Ruffa, vet att hon har varit en mycket speciell Cotte!! Både för mig, och rasen. Det finns nog ingen som har opererats så många gånger, (patella operation båda knäna, stopp i magen av något som fastnat 2 gr, tagit bort livmodern, tagit en bit av tarmen ihop med analsäckarna. Och allt ”farligt” som hon har ätit! Ojästa bullar som jäste i magen så hon blev alkoholförgiftad och jäste i magen så det tryckte ihop inre  viktiga organ. Och det Luktade mäsk långt ut på gatan hos veterinären. Eller rabarberkakorna som satte sig på lever och njurarna. Och alla gånger hon åt chokladaskar och chokladkakor! Utan att bli det minsta sjuk! Den hunden hade plåtmage! De gånger som jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt. Hur hon kom upp och tittade mig i ögonen, och så tvättade hon mig från höger till vänster i ansiktet och så la hon sig till rätta där jag hade ont. Ryggen, magen, hjärtat eller bröstet. Sista året, var vi på regelbundna veterinärkontroller. De frågade om jag var säker på att hon var 17 år!! Hon var så fin i päls och kondition. De hörde ett litet blåsljud på hjärtat, hon hörde och såg sämre. Tappade några tänder. Men att bli gammal är ingen sjukdom! Som veterinären sa. Och så länge som hon fungerade i flocken skulle vi låta henne gå kvar. Vi har ju stor plats både inne och ute Och att jag skulle se när den dagen kom…. Så hon fick gå med till skogen om hon ville! Oftast gick hon med en liten bit, satte sig på en höjd och spanade ut över ”sina ägor” för allt som hon såg var ju hennes!! Hemma hittade hon. Men att ta med henne bort, blev oro för henne. Där hon inte såg och visste hur hon skulle gå. Men, corona tider, gjorde ju att vi var hemma! Julaftons kväll när vi kom hem, Letade hon igenom alla påsar efter något att äta! Men, de sista dagarna såg jag att det inte var som vanligt.  Så på kvällen 1 januari, bar jag ut henne på trappen. Hon ville inte gå ner för den, utan jag lyfte ner henne nedanför. Hon vände på huvudet tittade ut över trädgården. Sedan vände hon huvudet mot mig tittade på mig och jag såg i hennes ögon, att nu är det dags. Ringde till distriktsveterinären Audun, som sa att vi kunde komma ner direkt. Jag ville inte att hon skulle behöva gå in på kliniken, utan att hon fick sitta i min famn i bilen, med husse Tomas klappande på henne. 19.43 stannade hennes varma fina hjärta. Och mina tårar ville inte sluta rinna. Min fina vackra kloka Ruffa, som blev champion vid 12 års ålder, min bästa vän Tack för alla år som vi fick ha dig! Kärlek är den som alltid finns, glömmer aldrig, bara minns      Kram & Voff  Gittan