OLIKA SAMANHANG OCH EN HISTORIA FÖR LÄNGE SEN. DEL 1

Jag har gått och blivit tanten som vaknar upp på morgonkvisten och ser unga människor röra sig ledigt och fritt bakom fönster gardinerna. De spelar Håkan Hellströms låtar på högsta volym, melodier jag känner igen klingar sig ända från deras balkong genom mitt vidöppna fönster och väcker mig. Värmen fyller mig där och då, jag har aldrig spelat håkan hellstörm på en efterfest, jag lyckas alltid somna innan, men genom mitt fönster kan jag föreställa mig hur det känns för dem - utpumpade efter kvällen bravader och alldeles ljumna av lyckoruset. Jag vaknar och ler genom fönstret, gläds åt deras glädje, kokar kaffe och hör fortfarande musiken från deras balkong. Vid 5.30 promenerar jag iväg, ännu en dag på jobbet, ännu en dag att jaga tider och prestera effektivt och graciöst.  Jag är inte längre i ett sammanhang, jag bara hoppar från människa till människa. Jag har inte hittat hem fysiskt, men i hjärtat är jag mer glad än ledsen ändå. Jag har länge strävat efter att hitta ett hem hos någon. Jag har stannat kvar för rädslan av att inte veta vad som väntar bakom nästa krön var större än att stanna kvar, tills det inte gick längre. Jag kunde inte förhålla mig till samhällets krav på att studera, skaffa familj, festa och allt mer som innebär att vara 19 år och ung. Jag ville mer, jag ville smaka på livet. Jag var livärdd när jag kom hem där den dagen från tågresan. Jag och två andra vänner hade rest med en väska på ryggen och lust i ögonen. Vi skulle först ta tåget till Köpenhamn för att sedan hoppa på ett nytt som skulle ta oss till Tyskland. Vi hoppade på tåget den morgonen med friheten i sikte. Jag var fri, kände mig fri och var fri. Jag var så fri jag kunde bli, mitt och Ps förhållande var fritt från krav, fritt från förväntningar, fritt från skuld och det var det då med. Vi var tillsammans när jag lämnade Sverige bakom mig påväg mot mitt första riktiga äventyr.  Jag är glad att kunna säga att mitt första förhållande var glädjefyllt och härligt, vi upptäckte varandra och oss själva genom att tillåta oss vara oss. Många gånger jag föll in i hans famn och stannade kvar, blickar som trånade mellan oss i klassrummet och fester där vi vinglade hem hand i hand.  Jag valde bort det. Jag kom hem med livet i mig, lusten till mer och jag visste, jag visste från botten av mitt hjärta, att han, P, inte ville det jag ville. Han ville stanna och jag ville dra. Så vi gjorde slut samma kväll som jag kom hem. Han mötte mig på tågstationen med sju röda rosor i handen och jag tackade och tog emot. Vi gick hem sida vid sida till mig och i flickrummet hemma sa han det, att jag inte vill detta mer, att han kände det. Jag svarade med orden, jag ville inte och vi grälade. Han tyckte jag var otacksam och jag tyckte han kvävde, idag vet jag att vi bara ville olika. Han ville ha tryggheten och tänkte mestadels på nuet, nöjdheten gjorde mig spyfärdig. Jag ville ut, känna pulsen och leva i det otrygga. Rädslan av att förbli, att nöja sig och sätta punkt sida efter sida gjorde mig mer rädd och trygg. Jag som levt i en trygg värld ständigt ville inte åt det, jag ville se mer, höra mer och känna mer. Så den kvällen efter någon timmes gråtande och skrikande vände han på klacken och drog. Kvar var jag, ensam och övergiven i en säng som inte längre kändes som hemma. Jag visste att från den stunden skulle jag bara överleva och sedan dra.X