At the cemetary gates

En hälsning från en temporärt sann proletär, en grovarbetare med skit under naglarna. De senaste två veckorna har jag jobbat på kyrkogård ute på landet hos mina föräldrar. Ett ypperligt sommarjobb, otvivelaktigt. En välkommen kontrast till staden och technotempot men också en resa till min tidiga ungdoms (hohojaja) miljö, det jag flydde ifrån och det jag kommer tillbaka till. Det som alienerar mig och det som halar fram elitisten i mig. När jag smält det här och fått distans kanske jag kan skriva något mer greppbart om det. I konkreta ordalag då; det har tömts blomlådor (fondgravarna måste skötas), blöt tontung gjord har burits, blommor har planterats, åkergräsklippare har putsat marken under mina händer, en trimmer har putsat hörnen, det har krattats, rensats, körts, kastats osv. Efter min åttatimmarsdag har jag varit förbi och trötthet och i stort sett inget av det jag planerat att göra här (rida, cykla, baka, bada, sy, göra roliga små fotoprojekt) har blivit av. Jag har en gång för alla insett är heltidsarbete inte är min framtid men också att jag trivts mycket bra med den tillfälliga strukturen. Att ströva runt i maklig takt mellan hemmansägare Bertil Kylin och Makarna Jonssons familjegrav med trimmern i högsta hugg och P1- morgon i de vinröda hörsekskydden är trivsamt och värdigt. Men nu är arbetet slut för en stund, snart far jag och Rikard bort (ska berätta mer om det snart) och alla tankar handlar om det. Jag har hamnat på efterkälken med bloggen, flera mappar av bilder ligger oredigerade, bloggidéer prioriteras bort till förmån för reseförsäkringar och visumansökningar. Jag glömmer svara på mail och kommentarer. Sorry about that. Men jag kommer tillbaka. Ta väl hand om er så länge och tack för alla era fantastiskt uppmuntrande kommentarer, alltid. Ha en strålande midsommar också.Kyrkogårdarna kommer jag tillbaka till, men först någon helt annan stans.Bisous!/JBild: Tim Walker.