vi måste våga prata

Okej älskade ni, vi måste prata, ärligt nu. Jag gjorde ett inlägg för några veckor sedan men var en fegis och raderade det i rädsla om att folk skulle döma och se ner på mig. Rädslan av att folk skulle döma mig för att jag berättar att jag inte mår bra, det är så sjukt att man ens ska behöva tänka så. Så nu gör jag ett nytt försök till att öppna upp mig och gå in på ganska mycket detaljer om mig och mitt privatliv, jag är ingen som brukar tycka om att vara djup men detta känns nödvändigt. För några månader sedan så fick min mamma diagnosen Frontallobsdemens, en sjukdom som inte går att bota, en tickande bomb som förr eller senare kommer att spricka i tusentals bitar. För mig var det bland det värsta som kunde hända, då jag fick det förklarat för mig så satt jag mig mållös i bilen och bara grät, grät grät och grät, vi har ju alltid haft våra aningar om vad det kan vara, men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär illa. Ibland så vill jag bara att någon ska nypa mig i armen, eller hälla en kanna iskallt vatten över mig, bara för att jag ska få klart för mig att det är såhär just nu, och det är någonting som jag måste acceptera varken jag vill eller inte. Jag och mamma har alltid haft en otroligt stark gemenskap, vi har haft en väldigt speciell relation till varandra, och den har varit fin. Jag har alltid räknat med min mamma, i alla lägen. Jag föreställe mig inte att jag skulle bli mamma åt min egna mamma vid 17 års åldern, allting blev omvänt och inte alls så som jag hade planerat. Nu var det någon som kom och talade om för mig att jag skulle ta hand om min mamma, att jag skulle nu mera ta stort ansvar och mer eller mindre klara mig på egen hand. För mig har det alltid varit en självklarhet att mamma ska passa mina framtida barn, vara med på mitt bröllop och se mig springa ut på trappan den dagen jag tar studenten, men det är nu mera inte en självklarhet. Ibland vill jag inte tänka, utan bara leva i nuet. O brukar ibland "förbjuda" mig till att tänka såhär just för att jag blir så himla förstörd, jag vet inte hur många nätter jag har legat sömnlös och bara tänkt och tänkt och tänkt och hjärnan har verkligen gått i högvarv, och ibland blir jag arg på mig själv att jag föreställer mig hennes död, varför är jag inte bara tacksam över att hon lever? att jag fortfarande kan umgås med henne och kramas med hon. För några månader sedan visste jag varken ut eller in, det gick så långt att jag var sömnlös i flera nätter och faktiskt fick gå till doktorn och fick utskriven medicin mot mitt mående, jag tror jag gick ner minst 7 kg på några veckor, jag varken åt eller drack, bara grät och tyckte synd om mig själv. Ibland är jag tacksam för denna motgång även om det är ett rent helvete varje dag, en ren jävla kamp att orka med allt då det ända jag tänker på är mamma, vart jag än är. Jag vill vara henne nära hela tiden, hjälpa henne och finnas där för henne precis hela tiden hon behöver mig. Och jag gråter varje gång jag kramar om henne och hon pussar på hejdå på kinden. Denna motgången har fått mig att se helt annorlunda på livet, tro det eller ej. Förut var jag otroligt ytlig, dömande och allmänt väldigt egoistisk, nu försöker jag verkligen ta in varje liten fin stund jag har här i livet, suga in mig varje liten energi av min älskade familj och mina fantastiska vänner. Sluta att ta livet föregivet, sluta att vara negativ, sluta att vara dömande, man vet aldrig vad människor går igenom. Och det jag verkligen vill komma fram till är att det är okej att må dåligt, det är okej att inte alltid orka skratta, det är okej att tänka på sig själv också. Man är inte stark bara för att man håller emot alla tårar och alla motgångar, våga släpp ut och våga ta hjälp.Jag älskar er, och tack för alla fina meddelanden och all stöttning jag får. <3  Min fantastiska mamma, dig ska jag göra allt för, precis ALLT.