"Jag är värdelös"

Det är en mening som snurrat runt i mitt huvud alldeles för mycket senaste tiden. Jag känner mig otillräcklig mest hela tiden och gråter ofta eftersom jag är så stressad och har så mycket prestationsångest. Just nu är det jag som är mitt värsta fiende, min dåliga självkänsla tär så mycket på mig och jag vet inte hur jag ska komma ifrån den känslan. Under mina senaste tonår har jag inte alls haft problem med självförtroende eller självkänsla, självklart under perioder men inte alls på detta sättet. Jag har allt som oftast varit stabil och trygg i mig själv, vetat vad jag stått och vad jag ha velat. Men de senaste månaderna har allt fallit.  Min depression är bättre, min ångest har skärpt sig, men kvar finns jag, Alice. Jag har levt med psykisk ohälsa nästan konstant i ca 4 år och på något sätt så har jag nog glömt mig själv däremellan. Jag har nog inte tappat bort mig själv, men jag har bara fokuserat på att jag har mått dåligt på grund av diagnoser och inte fokuserat på Alice och hennes självkänsla. Den har ju alltid varit så självklar, men i december 2015 fick den sig en rejäl törn, och har kanske inte reparerat sig ordentligt sen dess. Jag har bara skitit i att bry mig om att reparera den eftersom jag har mått så dåligt. Allt kommer i kapp förr eller senare, och nu är det mitt förr eller senare. Det borde ju vara piece of cake tänker man, men när jag det senaste året har kämpat mig igenom nästan varje dag så är det svårt att hitta den där inre glöden, speciellt när det handlar om just självkänslan, det är svårt att tro på sig själv. När det känns som allt man gör blir fel och inget räcker till. Jag pluggar i timmar men det duger inte. Jag prioriterar mina danslektioner före allt annat, men det är inte bra nog. Jag försöker vara en så bra vän som möjligt, men enligt mig själv så är jag den sämsta kompisen någonsin. Jag hela tiden rädd att bli sårad igen, och det orkar jag inte en gång till. Mitt hjärta är lagat igen, men jag tror inte självkänslan klarar det en gång till, inte just nu. Jag behöver bygga upp mig själv igen innan jag pallar att bli splittrad i bitar.  Jag har dock världens finaste omgivning. Det är ingen som drar ner mitt självförtroende, folk står ut med mig, tröstar mig och finns där för mig när jag är ledsen. Det handlar verkligen inte om dom, utan det är endast mig. Jag behöver bygga upp mig själv igen efter att ha varit trasig, och det är en process som tar tid. När saker och ting blir bättre finns det fortfarande rester kvar, rester som jag måste ta tag i och sortera. Men det kommer bli bra, försöker jag alltid säga till mig själv. Det känns som att jag har nått botten och allt kan bara bli bättre. Dock är vägen från botten är inte alls lätt utan det är ju en process i sig, men det kommer bli bra. Allt kommer bli bra. Det finns folk som står kvar genom allt och folk som älskar mig för just den jag är. Jag kommer klara mig igenom detta också.