Min svåra skolgång!

Min skolgång  var verkligen upp och ner. Antingen var livet super bra eller åt helvete. Från 8an tills jag träffa Andres så var mitt liv det sämsta på hela jorden kunde jag tycka.  Jag mådde inte bra under denna period, jag var nästan aldrig i skolan jag pluggade ingenting jag fick F i alla ämnen.. men det var kanske inte så konstigt eftersom jag aldrig gick till skolan då jag hade en deppression. Det var inte många som märkte av detta eller ens visste om det förutom min mamma och min dåvarande mentor. Jag gick på BUP möten hur ofta som helst för att de skulle få mig o prata ut om vad som tröck ner mig och varför jag hela tiden var så ledsen utan någon riktig anledning. Fick i äldre dagar gå till skolans kurator en gång i veckan för att prata om hur jag mår. Men inget av det hjälpte kan jag säga.. bup var helt meningslösa tyckte jag och kuratorn var väll hyfsad bra men jag hade så svårt att lita på folk och att bara börja öppna upp sig för en så kallad främmande människa var inte det lättaste. Efter ett par år släppte det faktist sakta men säkert.. jag började må bättre och jag började känna mig glad för en gångs skull.. efter ett tag började jag gå i skolan på heltid igen innan så gick jag till skolan någon eller några dagar i veckan men helst av allt ville jag bara vara hemma för mig själv. Drog ofta lögner till mamma om att jag var sjuk för att jag var för ledsen för att gå till skolan.. men efter ett tag börja hon fatta att jag inte var sjuk eftersom att det gick i ett mönster och dessutom så har jag svårt för att bli så sjuk så att man måste stanna hemma. Efter all ensamhet i detta helvete så började jag prata om detta till min allra bästavän som jag hade då.. när jag väl börjar öppna upp mig så rann det bara på och tillslut visste hon ALLT. Det var så skönt att prata ut om saker som var jobbigt utan att skämmas.. jag skämdes något otroligt mycket över att jag alltid var så ledsen och att jag inte kunde hålla mina tårar inne. Det gick inte.. varenda morgon när jag vaknade på morgonen så tänkte jag "idag ska jag vara glad " oftast höll det inte men ibland gick det. Kommer ihåg att mitt välmående avgjorde om jag skulle gå till skolan eller stanna hemma, kände av på morgonen innan skolan om jag var tillräckligt glad för att gå till skolan.  denna bild togs under tiden när jag mådde som dåligaste och brevid mig är Lina och det var min absolut bästa vän under hela min skolgång. (här var när jag var som gladast i skolan)Jag hade mina bra och dåliga dagar och i nuläget förstår jag inte hur jag kunde trycka ner mig själv så mycket.. mitt liv var inte dåligt det var mitt egna fel att jag mådde så eftersom jag tröck ner mig själv hela tiden.. jag var missnöjd med mig själv på alla sätt och vis. Jag tyckte jag var fulast i hela världen och dåligast och sämst på allt.. så fort något gick snett så gav jag upp.. tex om jag pluggat till ett prov och sen fick underkänt.. då gav jag upp. Jag hade det otroligt svårt i skolan.. allt var så svårt.. hade svårt o koncentrera mig svårt att plugga svårt att få in lärandet i huvet. Jag kunde kämpa jätte hårt men ändå misslyckas och det tog på mig så mycket och det var nog det som gjorde att jag gav upp om skolan.  ( bild från balen i 9an) hade precis blivit så glad och lycklig igen. Och idag kan jag inte fatta att jag tog livet för givet och varför jag inte bestämde mig för hur jag ville må. Idag är jag världens lyckligaste människa med dåliga dagar men jag har absolut inte ett dåligt liv.. tvärtom. Nu är jag glad och tacksam över livet och jag är så lycklig att jag fått min älskade Leonel. Just nu är jag också så peppad och glad till att få börja i skolan igen i höst.