Känslor och panik

Här sitter jag återigen, som i princip varje dag, och gråter för att jag har panik över något eller extrem ångest. Jag känner mig inte tillräcklig, samtidigt som jag inte orkar vara tillräcklig. Jag vill göra saker, samtidigt som jag känner att allting bara är måsten för att leva. Jag önskar jag ville saker på samma sätt som förr, orka göra saker och njuta av saker. Men det gör jag inte, jag sätter på en leende och skrattar för det är vad man ska göra i vissa situationer inte för att jag egentligen vill le eller skratta just då. Jag har stunder jag känner mig lycklig på, men de är så få just nu att jag kan räkna dem på en hand. Paniken och känslorna jag har gör mig helt tung, orkeslös och slapp. Vill jag verkligen göra någonting alls? Eller gör jag det bara för att jag måste? För att jag tror att jag måste eller för att jag faktiskt måste? Hur ska man kunna veta vad som är vad, samtidigt som man försöker lista ut varför jag mår såhär.  Jag önska jag kunde känna som förr, som en normal människa, även fast dem inte finns. Vill kunna göra saker utan att känna konstant ångest eller panik över något, jag vill känna mig glad över att träffa vänner och inte känna att det är jobbigt. De gångerna jag faktiskt blir lite glad förstör jag den genom att tänka på allt annat som inte gör mig glad. Jag vet inte varför, jag kan bara inte sluta. Jag är orolig konstant för allting, en sak så enkel som att handla gör mig orolig eller en sån svår sak som hur ser framtiden ut? Allting snurrar i mitt huvud på samma gång, det är konstant en storm i huvudet men på utsidan visar jag nästan ingenting. Jag önskar ibland att någon kunde se vad som pågick inombords, men de hade förmodligen blivit rädda för allt.