EGO-STYLE VS EMPATI

Vissa människor är naturligt varma, omtänksamma, hjälpsamma och empatiska. Andra människor verkar inte alls ha lika mycket av dessa egenskaper  utan tenderar mer åt att vara ego och ohjälpsamma.  För ca 2 månader sedan så brann det på mitt arbete och efter detta så sattes många tankar kring detta ämne igång extra mycket hos mig. Min jobbkalender har sedan länge varit totalt överbokad med klienter och handledning ca 6 veckor framåt. Att vi när det brann var tvungna att stänga ett par dagar, boka av och om kunder och klienter pga -brand -försäkrings och -saneringsmöten har ju inte gjort kalendern mindre full direkt.  Många veckor som varit den senaste tiden har därför innehållit extremt många arbetstimmar per vecka för mig. Detta var något jag utan problem kunde hantera och ta mig igenom när jag visste att det var ett par veckor det handlade om.  Det jag däremot har så mycket svårare att hantera och acceptera är att så många människor väljer att bli sura och rent ut sagt otrevliga när de måste bokas av eller bokas om. Jag vet att jag arbetar med människor som mår dåligt och att dåligt mående ofta resulterar i att man mest ser till sig själv och sitt. Men för Guds skull, välj ett empatiskt förhållningssätt människor. Själv skulle det aldrig falla mig in att vara otrevlig, skuldbeläggande eller beordrande mot någon som behöver flytta en bokad tid pga av en allvarlig yttre omständighet.  Borde inte bli förvånad, ledsen eller ens bry mig, men det gör jag faktiskt. Några exempel på vad som upprört mig extra de senaste veckorna:  > Att en hyresgäst och kollega till 100 % bara brytt sig om själv om sitt och inte ens frågat om den kunnat hjälpa till med något eller ens undrat hur man mår efter sjukhusvistelser och annat. Det känns så långt ifrån vem jag själv är och någon som jag verkligen inte vill ha i min närhet. Har åtgärdas eftersom jag vill hålla människor med varma hjärtan nära och människor med kalla hjärtan en bra bit bort från mig själv.  > Att klienter blir galna på att de inte kan få någon ny tid förrän om tidigast 3 veckor och då anklagar mig för dålig service och antyder att "någon tid lär du väl ha". Detta när man själv vet att man för tillfället jobbar ca 50 timmar i veckan för att få ihop allt och försöka möta så många människors behov som möjligt. När man sedan trots allt kanske lyckas trolla fram någon ny tid till tack får höra: Där ser du, det fanns ju visst tid. > När ett företag jag ska ut till på handledning till meddelas av mig att den handledningen måste styras om eftersom det har brunnit på min arbetsplats och jag pga detta måste på ett obligatoriskt möte som jag är blixt inkallad till. Jag föreslår en ny lösning som tyvärr inte fungerar för kund och så kan det ju absolut så klart vara. Det jag då däremot inte köper är att man efter detta skickar mig ett riktigt vasst sms där man kräver att man ska få ny tid ASAP och där även meddelar mig att man hade velat veta detta mycket tidigare. Svårt eftersom jag liksom inte hade koll på att det skulle börja brinna på mitt jobb och därför inte kunde meddela detta 3 veckor innan branden uppstått.  > Blir trött när någon säger att de hade tänkt ringa och/eller skickat blommor men inte hunnit. Men säg inget alls då istället om det ändå inte blev av eller prioriterades.  Tur att det som motvikt till allt det jag tog upp ovan finns helt andra beteenden, bemötanden, ageranden och handlingar. För samtidigt som jag irriterats av det jag skrev ovan så har jag även överösts av kärlek och empati från kunder och klienter som skickar fina mejl, sms, kort och kommit med presenter. Vänner har besökt mig på sjukhus, ringt, hälsat på, skickat blommor, undrat om och vad dekan hjälpa till med. Bekanta har kommit med glada tillrop och pepp. Jag och min vapendragare på jobbet (Linnea) har kämpat på sida vid sida och stöttat, hjälpt och avlastat varandra med så mycket vi bara har kunnat på ett så fint och kompletterande sätt.Min man och vår finaste dottern har pysslat om mig på alla sätt och vis och stöttat mig med både omtanke och presenter. Dessa underbara människor fortsätter även nu att stötta när det mest akuta är över genom att inte knorra trots att jag nu är borta så väldigt mycket på jobbet. De vet varför, förstår och underlättar. Någon kommer säkert att tycka att detta är ett gnälligt inlägg och då får den som känner så, känna så. För mig var det skönt att skriva av sig och dela med mig även om detta. Själv kommer jag fortsätta att välja ett empatiskt och hjälpsamt förhållningssätt mot världen, det är sådan jag är och vill vara.  > Behandla andra, så som du själv vill bli behandlad!