Krönika: Slumpen eller ödet

Ett ord, även kallat lexem, är inom lingvistiken ett morfem eller en sammansättning av flera morfem, som betecknar ett föremål, en händelse, ett begrepp eller dylikt.
Så säger vårt kära Wikipedia om man söker på något så simpelt som ‘ord’.

Detta lilla fenomen som vi kommer att använda oss av var evigaste dag, livet ut. Det som får vårt samhälle att snurra. Den absoluta grunden.

Jag vill skriva om livet. Jag vill bli en mästarinna på att behandla ord. Bygga meningar, bygga texter, bygga sammanhang. Trots att tusen och åter tusen människor skrivit om livet innan mig. Jag vill fånga varje rytm i ditt bultande hjärta, måla en himlakropp mot en avgrundsmörk rymd framför dina ögon, jag vill att du känner havets sälta mot din tunga, en älskares tyngd mot din bröstkorg – allt det vill jag skapa för dig genom ord.

Varför? Tja, så är det bara.

Jag trodde på ödet en gång, men jag börjar förstå det här med slumpen. Jag är mittemellan. Lite förvirrad.
När jag var barn flätades historierna samman, Disney som Astrid Lindgren och allt där i mellan. Jag vet inte om jag såg ovanligt mycket på TV eller fick ovanligt många godnattsagor lästa för mig av mina föräldrar men jag antar att det var så det började.
Jag har skrivit ända sedan jag insåg att text skapas av människor.

Varför? Tja, det har bara varit så.

Mina föräldrar har alltid givit mig och min syster utrymme till att söka oss till sådant som vi tyckt varit intressant. Sedan, med hjärta och applåd, gett oss tid till att öva. Idag är vi två nyfikna konstnärssjälar med självförtroende. Vi är livsfarliga. Det finns mycket jag tycker om i livet. Rödvin med salta jordnötter. Att dofta på en bebis hjässa. Min lillasyster. Att hångla. Ugnsrostade rödbetor med bearnaisesås. Att gå på bio. Sommar i P1.
Men inget kan få mitt hjärta att snurra till av lyckorus så som tanken på en ledig kväll och ett rent Word-dokument kan.

Varför? Tja, vad vet jag?

Jag blir liksom bara lycklig av det. Varje ord jag får ur mig fyller mig med lättnad. När jag lyckas få dig att höra ett ur ticka i en tom danssalong, när jag lyckas få dig att känna en älskares tyngd mot din bröstkorg, sältan av hav.
Jag ska inte säga att jag har ett överflöd av känslor. Med tanke på det jag skrivit hittills i mitt liv och på den respons jag fått så är ni där ute precis lika sprängfyllda med känslor och frågor och insikter som jag.
Och kanske är det därför jag skriver.
För att jag tillåter mig själv att få känna när orden löper ur mina fingrar och ut genom ett tangentbord. Det är ett sätt för mig att få känna mig levande och på något sätt inse att jag inte alls är så ensam som jag ibland vill tro.

Varför? Tja, vissa skulle nog vilja kalla det ödet.

Jag har väl på något sätt hittat min ventil. Det som förankrar mig till vårt samhälle. Och anledningen till det skulle kunna vara slumpen.
Men oavsett så är allt tack vare en mamma och en pappa som läst ovanligt mycket godnattsagor för sina barn. Som visade att; såhär kan man prata om livet. 

Tänk att jag har haft människor i mitt liv som aldrig någonsin styrt mig, utan bara låtit mig upptäcka. Tänk om fler människor skulle få den utgångspunkten. Tänk vilket samhälle vi skulle få då.

AV:JONNA FYHR
casajonna.devote.se