“Men du är ju så himla duktig!”

Åh vad duktig!

Det har jag hört i hela mitt liv. Att jag är duktig. Jag fick bekräftelse från min omgivning av hur duktig jag var. Hur duktig jag var i skolan, på jobbet, med kompisarnas föräldrar. Hur duktig jag var på allt. Och jag älskade det.
Ett tag.

För om du hamnar i ”duktiga-flickan-rollen” så finns det aldrig plats för bakslag. Duktiga flickan kämpar på. Om flickan inte får höra hur duktig hon är så är hon ju inget alls. Duktiga flickan är bara duktig. Det finns ingen plats för att fundera över det där trycket över bröstet eller festerna som slutar 05.00. Duktiga flickan springer bara på, springer hem klockan 01.00 – för det är det är att vara duktig. 

Och detta var jag. Tills det inte gick att vara duktig längre. Det är just den här meningen ”att alltid vara duktig.” Duktiga flickan. Jag vill kräkas. Jag hatar att vara duktig! Att som tjej alltid förväntas vara duktig. Det finns så många duktiga flickor där ute som behöver få höra att dem är mer än duktiga. För det är vi tjejer – vi är allt annat också.

Så skit i att vara duktig. Strunta i att behaga alla. Gör det som du vill. Om du vill gå hem 23.00 från klubben så gör det. Och om du vill stanna till klubben stänger så gör det. Hångla. Strunta i att plugga. Kom försent. Var trettio minuter tidigt. Gör det du vill, folk kommer tycka om dig ändå. Även fast du inte alltid är duktig.

Jag ska skita i att vara duktig nu. Jag är ändå duktig. Jag är ändå duktig på att komma i tid, organisera och planera. Jag är duktig på att sitta hemma och se på SKAM. Jag är duktig på att äta brunch med mina kompisar. Jag är duktig på att plugga. Jag ska bli duktig på att ta hand om mig själv.

Skit i att vara duktig. Var dig själv.

Krönika av Ida Tegnelöv