Att berätta

Det finns bekymmer som är knepiga. Och bekymmer som är riktigt knepiga. Kärlek är ett sådant bekymmer som är riktigt knepigt. På många sätt såklart, dock inte alltid. Detta inlägget tänkte jag skulle handla om följande: Vad man gör om man gillar någon, till och med är riktigt förälskad, men varken träffar personen längre eller riktigt vågar höra av sig till den.  Att bara börja prata och skaffa ögonkontakt och le är svårt. Ofta är man för blyg och försiktig och rädd för att det blir knas. I fallet där man inte träffar personen någonstans i verkligheten längre blir det annorlunda. Enda alternativet är att skicka meddelanden/ sms och det kan vara stelt ibland. Det är ofta svårt att bestämma sig och ännu svårare att trycka på skicka. Det är ändå lite fascinerande att man funderar så mycket på dessa beslut. Man är så otroligt blyg ofta och tänker både 7 och 8 gånger innan man ändå inte får iväg något meddelande. Men hur stor är faran egentligen med att avslöja för den man är förälskad i att man gillar den? Beror ju alltid såklart på vem personen är eller hur omständigheterna ser ut. Men i många fall tror jag att oavsett om personen visar sig vara intresserad eller ej, blir det inte så farligt. Dels blir ofta personen glad oavsett vad som händer sen. Dels är det ju rätt synd om två personer gillar varandra utan vetskap, ingen säger något, vilket gör att det aldrig blir något. Bättre är då trots allt att någon bryter isen och kanske får ett nej. Ett nej är tråkigt men även det får en positiv effekt, nämligen att man äntligen kan släppa personen man tänkt på så mycket. Och skulle man få ett ja är ju det toppen. Så jag tycker man ska tveka lite lagom och våga satsa på den där personen man egentligen inte vågar skriva till, om känslorna så tydligt talar om för en vem man gillar.  Nu blev det mycket tankar här. Nästa inlägg får bli något mer lättsamt och skôj! Skriver när jag skriver!