\"How will I ever get out of this labyrinth!\" - SB

Alltså ibland... Önskar att jag hade haft lite mer driv att skriva ner vad jag faktiskt gör på dagarna så att jag i framtiden kan gå tillbaka och kolla. Men mina dagar består mest av plugg. Även om den senaste månaden också bestått av en hel den ångest över att jag valde natur. Jag måste alltså börja läsa fysik nästa termin och är inte alls taggad på det, men det känns som att det går nu. Tidigare så svällde det i halsen av stress så fort jag tänkte på det. Jag kanske insåg att jag kan klara detta när jag faktiskt vet att jag kommer klara terminens mattekurs och faktiskt inte kommer faila hela kemin om jag inte skulle plugga lika hårt som tidigare längre.   Just nu är livet faktiskt väldigt bra även om jag känner mig väldigt ensam. Jag är van vid att ha några få bra vänner, nu ingår jag i ett gäng på 9 personer och känner mig inte riktigt så när med någon som jag skulle vilja. Min allra bästa vän från förr har jag knappt pratat med de senaste månaderna och vet inte riktigt om jag saknar henne eller det där med att känna någon så väl att man till och med formulerar meningar på samma vis och det är en självklarhet att man alltid vill göra alla arbeten tillsammans. Jag pratar just nu en hel del med en vän jag fanna när jag började 9:an, men det är inte samma sak. Även om det känns som en lättare befrielse att prata med någon som jag faktiskt känner och som vet något om mig. De jag spenderar dagarna med har jag känns i knappt 4 månader och det är för mig svårt att känna mig trygg och bekväm med dem, detta beror bland annat på att de spenderar en hel del eftermiddagar ihop då de bara kan gå hem och få mat serverad och låta någon annan sköta det mesta. Jag måste själv gå och handla och laga mat. Jag slipper som tur är att städa så mycket själv då jag ju bor med min faster men att gå till ICA tar faktiskt ett tag... Men det blir bra tillslut. Det kommer att lösa sig precis som allt annat. Men jag skulle vilja ha lite äldre vänner, jag känner mig alltid som en tråkig morsa till mina vänner. Men jag fattar inte den där barnsligheten de har...   Det är lite som ett citat från John Green's bok Looking for Alaska - " ...if people were rain, I was drizzle and she [they] was a hurricane."       Kram Nilla