En Sjuklings Skidberättelse

Klockan är nu 11.45 en torsdagsförmiddag. Det är grått och dimmigt ute. Här sitter jag, vid mitt skrivbord, med min dator framför mig, nysandes och hostandes. Igår gick jag till skolan trots att jag vaknade med en aning feber. Idag stannade jag hemma. Tyvärr har jag inte räknat mina nysningar den senaste timmen men om jag ska uppskatta ett antal hamnar siffran på cirka trettioelva stycken. Cirka. Jag insjuknade efter Åre-resan. Tur att jag har vattenkoppor att se fram emot. Nej, jag har aldrig haft vattenkoppor. När jag var i Åre blev mellansyrran sjuk . . . i vattenkoppor (det räcker att man vänder ryggen till i några dagar så går ungen och skaffar vattenkoppor). Yngsta syrran är med största sannolikhet smittad, just nu går vi bara och inväntar hennes sjuk-utbrytelse. Efter yngsta syrran är det min tur. Jag längtar.    Men NU. Åre.    1. Vi åkte alltså buss upp. Det tog 17,5 timmar dit, cirka 15 timmar hem. Men bussresan var kul, det var den. Någon dag när jag hade riktigt många blåmärken på smalbenen och ryggont så kunde jag längta till bussresan hem. Inte efter att komma hem(!)  Men att få åka buss hem.     2. Jag var inte lika bra på att åka skidor som jag trodde att jag skulle vara. Efter ett antal graciösa vurpor i backen under de första dagarna blev jag feg. Värmestugan var trevlig, men jag tvingade mig att inte sitta där hela tiden. Men under de tre sista dagarna hade jag lärt mig mer och kunde börja ha lite kul...     3. Men jag blev alltså inte invalid och jag bröt inga ben. En dag körde jag in i Emelie så att hon fick en lårkaka (jag slog också i huvudet lite faktiskt) men det är en annan femma.      Jag längtar till sommaren något sjukt.