Tankar om framtiden

Finaste Tagg ღ Är det konstigt att jag inte kan minnas hur länge jag har varit sjukskriven? Jag minns att det skulle vara i tre månader, men det har gått flera år. Tre? Fyra? Spelar det ens någon roll? Jag minns när jag gick i gymnasiet och jag höll ut för att allt skulle bli bättre. Det blir det alltid, sägs det. Bättre. Jag minns att jag hade en fantastisk praktikplats där jag både fick beröm och konstruktiv kritik. Där jag blev vän med mina chefer. Helt underbart hunddagis. Jag saknar det. Jag vet att jag gjorde vad som behövdes, när jag fick sjukskriva mig. Det var inte på grund av dem, eller stället. Jag hoppas de vet det. Det var på grund av mitt mående. Jag skulle få hjälp. Och hjälp har jag väl fått, till och från. Men vad gör man när hjälpen inte hjälper? Jag ångrar så mycket att jag lämnade min favorit praktikplats. Kanske hade jag mått såhär ändå, men då hade jag ändå fått göra något jag älskar. Ta hand om hundar. Jag vill inte bara gå hemma. Jag pluggade upp ett ämne förra hösten i hopp om att söka mig till sjuksköterskeutbildningen. Men sen hände Corona och praktik gick inte att få. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill utbilda mig till undersköterska, tror jag. För om jag inte kan jobba med det sen (pga min kroniska migrän bland annat) så är inte utbildningen förgäves. Visst? Det finns väl andra saker man kan jobba med när man har den utbildningen? Men hur går jag tillväga? Hur söker jag? Jag är så vilse i allting, och har ingen vägledning. Jag är trött på att fantisera ihop mina framtidsplaner. Jag vill göra något åt det. Eller borde jag utbilda mig till hunddagisfröken? Borde jag försöka starta ett eget hunddagis? Borde jag söka jobb på hunddagis, när min framtid är så oklar som den är? Passar jag ens att jobba inom det området? Eller passade jag bara som praktikant? Jag har aldrig riktigt gjort något annat. Jag har slängts fram och tillbaka på olika ställen med coacher och arbetsträning och förberedning för arbete, men det har lett absolut ingenstans. Jag orkar inte hålla på såhär. Jag vill göra något. Känna att jag behövs. Hur gör ni när ni fastnar såhär? Hur tar man steget?