tillbaka där jag lämnade

Alltså helt ärligt. Jag blir besviken på mig själv. Besviken att jag tillåter mig själv att bli sårad av andra. Jag trodde jag var klar med det. Klar med det för flera år sedan, att jag inte skulle låta någon få mig att känna mig så. Känna mig oviktig. Nu är jag där igen, på precis samma trappsteg som jag lämnade allt sist. Sluten. Sårad. Rädd för att känna igen. Vill inte känna igen. Vågar inte. Jag trodde det skulle bli annorlunda denna gången, att han skulle vara annorlunda. Vi skulle vara annorlunda. Det har gått sådan tid sedan sist, jag trodde att de kanske var nu det var rätt tid. Tid för oss, tid för försoning. Istället för att somna med ett leende ikväll, somnar jag med en tyngdkänsla i bröstet. En olustkänsla, de känns inte alls bra. Han var det där extra, en person ni vet man vill göra allt för. Det är så enkelt med honom, har alltid varit. Det har alltid skrämt mig. På ett positivt sätt. Hur allt flyter på, timmar känns som minuter och man förvånas över att tiden står still, samtidigt som den springer förbi snabbare än någonsin. Ändå står jag här på nytt men ett halvt hjärta i handen. Jag trodde aldrig de kunde bli såhär igen. Att det skulle bli såhär igen. Hur många gånger är det fysiskt möjligt att få sitt hjärta förstört av samma person? Kan någon snälla förklara det för jag måste veta. Jag klarar inte av detta. Jag vågar inte somna. Jag vill inte se den sista konversationen spelas upprepade gånger på insidan av mina ögonlock. Aj. Vad ont det gör.  Kärlek. Kan någon förklara logiken kring fenomenet, för jag kan inte begripa det. Jag kan inte begripa hur det kan kännas så otroligt bra ena dagen, som om man skulle vara oövervinnerlig, till att vara piss. Till att vilja sjunka under jorden och aldrig andas igen. För det gör ont. Det gör ont att andas, att leva vidare som om allt är som vanligt. Men det är ju inte som vanligt. Halva mig har ryckts ut ur min kropp och försvunnit. Hur går det egentligen någonsin att återhämta sig från det. Det vi kallar hjärtesorg.