- Ett utkast, från 2016

Soliga dagar, spelar ingen roll vilken årstid, men soliga dagar påminner mig om oss. Om tidiga fredagar när du hinner hem innan jag ens vaknat. Om de få gångerna jag varit vaken när du kommit hem och mött dig vid dörren med en stor kram och kyssar, eller när ytterdörren stått öppen för att få in friskluft och för att golvet skulle torka fortare efter att jag moppat. Om alla gånger vi tjafsat om vem som ska springa ner för att kolla ifall tvätten är färdig och eftersom att jag var livrädd för förrådet fick det oftast bli du. Om alla gångerna jag tagit dina solglasögon för att jag tyckt mina inte passade min outfit eller för att jag glömt mina egna.  Soliga dagar påminner mig om oss. När vi alltid välkomnade helgen med veckans första lunch tillsammans. Vår första frukost tillsammans åt vi alltid lördagsmorgon och de var inte lika tråkiga som de andra mornarna när man tvingas äta ensam, det var nästan så att man längtade. Solen sken igenom persiennerna och gardinerna och jag blev alltid väckt utav dina kyssar. Vi tjafsade alltid om vem som skulle ta disken och vem som skulle städa vad i lägenheten. Soliga dagar påminner mig om G-Eazy i högsta volym i bilen på väg till affären för att storhandla och när du håller min hand samtidigt som jag säger åt dig att sakta ner när fartkameran börjar närma sig. För oss var det nästan ett måste att gå till stan för att sitta utanför kyrkan och njuta utav solen och jag tvingade dig alltid att säga ja till att ta bussen hem för att det var för varmt eller långt och gå. Jag lurades ofta utav solen och klädde mig alldeles för tunt och det slutade med att jag fick din jacka för att du alltid klädde dig bra.  Trots att våra helger nästan var planerade från den sekunden du kom in genom dörren tidigt varje fredagsförmiddag till sekunden efter du gett mig en godnatt puss och somnar sent på söndagskvällen, så fanns det ingen jag hellre ville spendera alla mina helger med, än med dig. Trots att vi gjorde samma saker jämt, kändes varje helg som ett äventyr och det var som att jag aldrig visste vad jag skulle förvänta mig. Men när jag vaknar måndag morgon, vaknar jag utav ett alarm istället för dina kyssar och jag tvingas äta frukost ensam, men för mig var allt det värt,  trodde jag.  Tills den dagen vi gick skilda vägar. Du låg bredvid, jag vaknade av mig själv, du åt frukost i köket och jag packade mina väskor. Jag somnade om gråtandes och du åkte iväg för att träna. "Klockan 11:25 tar jag tåget" skrev jag på ett sms och du var hemma 20 minuter efter för att krama om mig och lasta mina väskor i bilen. Det var en helg, det var soligt och vi var på väg in till stan, för sista gången, tillsammans. Du parkerade bilen någonstans och du brydde dig inte ens om att fixa en parkeringsbiljett, tiden var för tajt och jag skulle missa mitt tåg ifall du gjorde det. Väl på perrongen gråter jag tyst och du kollar bara på mig, tåget är försenat och jag sa hela tiden att du skulle gå till bilen, att jag klarar mig men du stannade ända tills jag hade gått på tåget och kysst dig för sista gången.  Jag gick sönder och många helger framöver spenderade jag hemma med persiennerna neddragna för att solen inte skulle lysa in och trots att jag klarat mig igenom många helger och många soliga dagar kan jag ibland stanna upp och tänka tillbaka, till alla fredagsförmiddagar du kommit hem och lagt dig bredvid mig och väckt mig med kyssar på pannan, kinderna, näsan och munnen. Vissa dagar kan jag tänka tillbaka till alla promenader in till stan och vissa dagar tänker jag tillbaka till när hela bakluckan var fylld med väskor. Vissa dagar kan jag ligga och gråta för att jag saknar så mycket men oftast får jag säga "Vafan Bea, känn något då!!!!!" för mig själv.  Men jag är trots allt, tacksam över alla stunder, alla känslor du fått mig att känna och mest tacksam är jag för kärleken vi delade på, för jag hade inte varit den jag är idag utan den kärleken jag fick utav dig. För mig, kommer du alltid att vara livets finaste människa.