Franz 5 år

Franz.För 5 år sen blev jag inte bara mamma, jag blev även någon som skulle lära sig att leva utan sitt barn. För 5 år sen fick jag upp mitt första barn på bröstet, med din pappa helt hejdlöst gråtandes bredvid och din mormor på andra sidan i en oändlig bubbla av sorg. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde där och då. Hur jag kunde fortsätta andas när du hade slutat. Man fantiserar om hur du skulle varit och vad du skulle tyckt om, men den enda verkliga bilden som etsat sig fast är den sista bilden jag har utav dig. När vi lägger på locket på kistan för att sen vända om och gå. Jag vet inte hur man överlevde det, jag vet inte hur vi klarade av att gå därifrån den dagen. Jag vet bara att en del av mig dog med dig och den delen kommer aldrig komma tillbaka. I 5 år har jag varit halv, och det kommer förbli så för resten av livet. Du kommer alltid fattas oss. Den sorgen och saknaden försvinner aldrig och ingen kan ta det ifrån mig. Det kommer alltid vara en stol som står tom. En låda med minnessaker som aldrig fylls på under din uppväxt, aldrig några teckningar från förskolan, eller din första mattebok. Det kan slita isär mig. Att jag aldrig kommer få uppleva det. Men en sak vet jag, att vi har varit med om dig, så vi kan aldrig förlora dig.  Grattis på din 5-årsdag älskade Franz! En hel hand skulle du blivit. Mamma älskar dig mer än vad det finns moln att studsa på i himlen.