guess who's back

wow... för 3 månader sen skrev jag sista gången. Sen har livet bara runnit ut i sanden, iallafall på bloggfronten. Jag ger mig inte tiden och jag tar absolut inte mig tiden att sätta mig ner och skriva. Berätta allt det där som är inom mig. Trots att jag egentligen borde. Många gånger. Astrid har hunnit bli 10 månader och jag förstår inte hur. När blev hon så stor? Har vi snart gjort ett helt år tillsammans? Jag har knappt hunnit reflektera över vardagen men det är nu när allt händer i hennes värld och utveckling som jag verkligen suger åt mig dagen, ser på henne, lär mig, lär henne, förstår, förstår inte, det är först nu som jag ser allt. Dom två senaste åren har bara varit en enda dimma. Jag fattar inte att jag har orkat men jag är så oehört stolt och tacksam att jag gjort allt. Jag födde 2 barn inom loppet av ett år. Min kropp gjorde två helt fantastiska jobb. Jag gjorde det. Och jag har fått två helt underbara barn. Jag önskar varje dag att jag fick chansen att se Franz växa upp. Men det kommer föralltid bli drömmar. Ibland stannar Astrid upp och tittar rakt ut i rummet, och vinkar. Då är jag helt säker på att hon ser han och allt det jag inte ser. Jag är så i vardagen och det händer oehört mycket hela tiden.Snart har vi ett kalas att rodda i. Ett stort kalas. För vår stora tjej. Jag längtar efter att få förbereda allt och fira hennes stora dag. Innan dess ska jag göra allt annat... jobba, äta, sova, vara fru, vara mamma; vara jag.Jag kom verkligen ifatt livet i början på maj. Fann mig själv och fann motivationen till att gå ner i vikt. Göra mig av med mammakilona, sorgekilona och omotivations-kilona. Jag kom igång, första veckan gick kanon. -2kg! Och peppen stiger ju så. Men så fick jag en allergisk chock av en libresse-binda och hela mitt underrede blev en enda explosion. Vilket gjorde att jag knappt kunde röra mig. Och det resulterade i att allt det där med vikten las på hyllan. Äntligen börjar allt läka men jag är helt förstörd inombords. Peppen är på 0 och orken är likaså. Måste försöka dra mig upp igen.. Blev ett himla rörigt inlägg. Men jag ska verkligen försöka komma tillbaka. Tillåta mig att skriva. Berätta. Andas ut. Ta mig tiden att få låta fingrarna glöda över tangenterna. För jag behöver det. Och ni behöver veta vad som försiggår i mig. För det blir enklare för mig, och för er. Kramar