tacksamheten

hur ska jag någonsin kunna visa min tacksamhet? För allt ni gör. För allt ni står upp för och för den stöttning ni ger mig och oss. Ni är inte bara fantastiska föräldrar till mig. Ni är helt underbara mot Astrid och för henne. Och som svärföräldrar till Stoffe. Ni gör mer än jag någonsin kunnat begära eller bett om. Ni förstår när jag inte orkar förklara. Ni vet när ni ser mig. Och mamma, utan dig hade jag gått under. Utan dig pappa, som alltid skämtar om att hon bara sover hos er, utan det hade jag inte skrattat åt när jag vet vad som väntar runt hörnet ibland. När jag vet att det blir en lång kväll. Klart hon bara sover hos er, ni är ju en sån trygghet för henne. Jag älskar att hon får växa upp med och hos er. Att hon får lov att betrygga sig i era famnar och att ni älskar henne helhjärtat. Jag är så enormt tacksam för allt stöd i vardagen, för utan er hade jag inte orkat alltid. Ni ser och ni vet om sorgen, ni vet om tårarna som ligger längs med ögat. Ni vet att energin sinar. Men ni har aldrig dömt mig eller oss. Ni bara står där med öppna armar. Om det så handlar om att vi behöver 1h vila så väggar ni Astrid den stunden, Ni jollrar med henne, matar och rapar, ni behandlar henne som er egna och det är jag så tacksam för. Jag är så enormt förevigt tacksam för allt. Jag kan inte beskriva min tacksamhet. Någonsin. Mer än att jag önskar jag kunde ge tillbaka allt det ni ger oss. För det är så oerhört stort och mycket. Tack. Verkligen. Tack för allt. Min älskade mamma och pappa. ♡ inget utan er.