Om att vara skör

Det handlar inte om att vara stark eller svag. Jag är en skör människa. Jag vet att små saker kan få mig att rasa ner i det mörka hål jag levde i, i ungefär tre år. Platsen där ångesten har tagit över mig och jag vet inte vem jag är utan den. Jag mår ganska bra just nu måste jag först och främst säga. Min yrsel har kommit tillbaka och jag är för tillfället hemma från jobbet för jag har något sort magkatarrsliknande ont i magen och ont i huvudet men annars är det ganska bra. Jag vet varför de fysiska symptomen är här, jag har glömt bort mig själv ett tag nu. Jag får inte glömma göra saker jag mår bra av. Det kan vara roliga saker och så kan det vara ganska skittråkiga saker också. Jag måste exempelvis gå i princip varje dag, min kropp måste få sträckas ut i yoga nästan varje dag, jag får inte äta för mycket skitmat och godis då mår jag väldigt dåligt, jag måste ha tid ensam och bara vara. Av dessa punkter har jag de senaste veckorna uppfyllt en av dem, jag går en bit till pendeltåget när jag ska till jobbet. Ja de andra grejerna har jag liksom glömt bort. Jag har ätit skräpmat för jag inte orkar laga mat, jag anser mig inte ha tid för yoga och jag har haft grejer att göra konstant i två veckor. Jag har nu sakta men säkert börjat inse att jag måste stoppa tåget innan det gått för långt. Är som sagt hemma från jobbet vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att vila, äta bra och yoga litegrann. Så min medicin för att återkomma till jobbet som en solståle på måndag (det är ju midsommar i morgon sen är det helg så då är jag ju ledig) är att äta bra, vila och se en jävla massa orange is the new black. Sen kan jag förhoppningsvis ha en härlig och smärtfri midsommar däremellan också.    Ett midsommarkollage jag gjorde för tre år sen.