själen av en vän

Jag ligger i sängen och regnet smattrar mot fönsterrutan. Det var så längesen jag hörde det, och det är ett så mysigt ljud tycker jag. Men det får en att komma in i ett mode där man tänker lite extra. Jag har alltid varit en väldigt öppen och glad person, och är det fortfarande. Men jag har ett nyfött mörker inom mig. Det föddes samtidigt som Sara gick bort. Att trots att jag är hur glad som helst så kan en viss låt, en viss mening eller en viss tanke få mig att falla i gråt. Jag har liksom alltid något att vara ledsen över. Och jag har aldrig känt så förr. Det är svårt att förklara vad jag menar. Men jag tror att de med samma mörker förstår precis vad jag menar. Jag går runt och är mig själv. Jag är glad och till och med lycklig, men aldrig utan saknaden. Ibland tycker jag synd om mig själv för att jag bär på detta. För att jag när som helst har en anledning att gråta. Men så skäms jag över mig själv, för det ärinte synd om mig. Jag lever. Och jag har haft en vän som jag älskar så högt att saknaden bokstavligt gör ont i mig. Jag sover just nu brevid en vän som får mig att skratta så att jag får ont i magen. Jag har en hund som älskar mig villkorslöst. Jag har vänner att sova över hos när det krisar, och vänner att hänga med i soffan på söndagar. Jag har ett jobb som jag tycker är superroligt att gå till och kollegor som jag redan nu känner att jag verkligen inte vill vara utan. Jag har vänner i Halmstad som jag hörs med varje vecka, som jag längtar efter och som längtar efter mig. Jag har en familj jag står nära, och jag har turen att fått in pappas tjej i mitt liv. Jag har en farmor och farfar som jag älskar att umgås med.Jag är så himla glad för alla fina relationer i mitt liv. Och jag är lycklig. Men jag har alltid något att vara ledsen över, och så kommer det nog att vara resten av livet. Jag hoppas att det kommer att bli lättare och lättare att tänka på, men det kommer aldrig att sluta göra ont.