att vara reducerad till kilon

Att vara tjock innebär ibland att bli reducerad till en kropp. Till exempel idag hos läkaren. Det sker snabbt, nästan omärkligt. Läkaren jag aldrig träffat frågar om jag har sjukdomar i släkten. Jag svarar, han scrollar på sin skärm. Han ser att jag varit hos dietisten innan. Han frågar om jag gått ner i vikt. Jag har inte gått ner i vikt. Jag svarar något. Han vänder skrivbordsstolen mot mig och frågar vad jag gjort för att gå ner i vikt. "Har du identifierat boven?" Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vägde mig senast för flera veckor sedan och siffran var så hög att det vände sig i magen på mig. Om du är tjock så är det svårt att försvara sig inför frågor om varför man inte går ner i vikt. På ett läkarkontor är det omöjligt att göra det, speciellt eftersom jag gått upp mycket i vikt på grund av sjukdom. Läkaren fortsätter samtalet med att visa mig Viktväktarnas app och ingående förklara hur man skriver in varje sak man äter och räknar poäng. Jag bara nickar och tycker han är knäpp. Jag hade inte bett om hans råd. Ändå blev jag förvånad när jag kände tårarna bränna i halsen och bakom ögonlocken när jag åkte hem därifrån. Jag älskar tjocka kvinnor och jag är kroppspositiv. Jag förstår klart och tydligt distinktionen mellan att vara tjock och att må dåligt. De behöver absolut inte vara sammankopplade. Men när man som mig går upp mycket i vikt under en lång tid så att man inte märker när det händer - helt plötsligt passar inte kläder, du känner inte igen dig själv i spegeln, din käklinje har smält bort till förmån för en mjuk dubbelhaka och du slutar ta bilder på dig själv - då mår man piss. Jag hatar att väga mer än vad jag vill väga. Jag ville inte bli tjockare. Jag bara blev det. Jag vill inte bli ätstörd. Jag vill inte ha disciplin. Jag vill absolut inte ha någon Biggest loser-resa mot min "drömkropp". Jag vill inte ens helt och till fullo erkänna att jag vill gå ner i vikt. Dels för att jag är rädd för att inte klara av det. För vad andra ska tycka. För att andra ska kommentera på vad jag äter och gör. Men främst för att jag bara vill vara fucking normal!!!! Och leva mitt vanliga liv!!De flesta dagar går man ju runt och är sig själv, är Fanny. Men när sådant här som hos läkaren händer, eller när du inte kan knäppa ett par gamla jeans eller du råkar se en skymt av dig själv i ett skyltfönster när du inte är beredd - då rämnar muren och någonting lossnar. Luften går ur och jag måste gråta och undra hur det ska bli. Kommer jag alltid se ut såhär? Kommer jag bli ännu större? Är jag en lat och dålig person? Idag efter läkarbesöket känner jag mig helt slut, som att hela jag blivit nedskrapad till ingenting. Om jag vanligtvis är en hel person är jag nu reducerad till en klumpig och värdelös kropp. Jag stapplar hem, mer omskakad än jag hade trott och det känns som att jag är så fet att jag vaggar fram. Det känns som att alla jag passerar stirrar på mig. Jag lägger mig i sängen och gråter. I den stunden är jag bara kilon och hekton. Det tar flera timmar innan jag ser något på snapchat och skrattar till och minns, nästan förvånad,  just det: jag är en person som skrattar åt bebisar som ler stort. Jag läser något som engagerar mig och jag minns att jag är en person som älskar konst och konstnärer och längtar till Konstvetenskap B. Tiden går och jag minns att jag ska träffa mina vänner snart. Jag är en person som folk tycker om. Jag växer tillbaka in i att vara Fanny, sakta men säkert. Det är så lätt att stå hudlös mot världen när man är tjock eller på annat sätt inte passar in i en hälso- och utseendenorm. Om du som läser detta inte gör det vill jag bara säga att du inte är ensam. Din kropp är bara en färdkost för dig. Du är så mycket mer än din kropp.