Smakprov: Rädda mig inte! av Tahereh Mafi

”Solen kanske skiner idag.        Det stora gula klotet kanske rinner genom molnen som en äggula mot den blåaste himmel, strålande av kallt hopp och falska löften om kära minnen, riktiga familjer, mättande frukostar, pannkakor med lönnsirap i en värld som inte längre finns.        Eller kanske inte.        Kanske är det mörkt och vått idag, en vinande vind så skarp att den piskar huden av vuxna mäns knogar. Kanske snöar det, kanske regnar det. Jag vet inte kanske är det kallt kanske haglar det kanske snurrar en orkan upp till en tornado och jorden rämnar för att göra plats för våra misstag.        Jag har ingen aning.        Jag har inget förster längre. Jag har ingen utsikt. Det är tusen minusgrader i mitt blod och jag är begravd 15 meter under marken i ett träningsrum som har blivit mitt andra hem. Varje dag strilar jag på det 4 väggarna och påminner mig själv jag är inte en fånge jag är inte en fånge jag är inte en fånge men ibland stryker den gamla skräcken över min hud och jag kan inte komma undan klaustrofobin som griper om min hals.        Jag lovade så mycket när jag kom hit.        Nu är jag inte lika säker. Nu är jag orolig. Nu är mitt sinne en förrädare för mina tankar kryper ur sängen varje morgon med flackande blick och svettiga handflator och ett nervöst fnitter som växer i bröstet, som hotar att bryta fram ur bröstet och trycket växer och växer och växer.        Livet här är inte vad jag hade förväntat mig.”     Ur: Rädda mig inte! av Tahereh Mafi (s. 7-8)