Vi är på väg

Nu är vi på väg, det är dags för safari. Det ska bli skönt att komma ifrån volontärhuset, barnhemmet och organisationsmänniskorna ett litet tag. Det har hänt mycket och samtidigt ingenting de senaste tre dagarna.Det hela började första dagen då vår direktör berättade ett antal gånger att skolan/barnhemmet är helt gratis. Sen får jag reda på att direktören, Sam, har bett om 30 000 tanzaniska schilling från en familjemedlem till en av mina elever för en skoluniform. Samtidigt säger han till mig och Angelica att han inte har pengar till lön för lärarna och mat. Så för det första så var visst skolan inte gratis? Och för det andra så tyckte han tydligen att han skulle be om pengar från barnens familjemedlemmar för skoluniformer istället för mat. Sen vet jag också att Olya, den andra volontären som åkte hem för ungefär en vecka sedan, har köpt hur mycket skolmaterial som helst. Men jag har inte sett till något av det. Så min ganska simpla gissning är att han helt enkelt säljer allt och tar alla pengarna själv.Sam försatte mig och Angelica i en ganska obekväm situation när han frågade utan att riktigt fråga efter pengar till mat och lön. Så vi bad Jorge, en volontär som varit här i nästan fyra månader och som arbetat på samma barnhem att komma med oss dagen därpå. Han hade en del att säga om utbildningen och skällde ut Sam vilket inte jag tycker var rätt metod men Sam blev i alla fall tagen på sängen vilket var ganska underhållande. Självklart blev Sam upprörd så han ringde David, vår kontaktperson i Tanzania, och så stämde vi tydligen möte på eftermiddagen. Så där satt lilla jag, Jorge, Sam, David och sen också Charles the Boss. David försvarade Sam och Jorge attackerade Sam och David med ord och jag sett mest bara och lyssnade. Efter att ha tagit en liten paus från mötet då jag pratade med mina två rumskamrater så insåg jag att det inte var någon idé. Det är så mycket skumt och så många hemligheter och man vet inte vem som har en överenskommelse med vem så jag gick helt enkelt inte tillbaka till mötet. Det kanske var omoget av mig, inte vet jag, men jag blev bara så trött på allting så det fick helt enkelt vara.Om jag någonsin blir journalist så ska jag banne mig åka tillbaka hit och ta reda på hur det egentligen ligger till men som den 16 snart 17-åriga volontären jag är så får det helt enkelt vänta.Hälsningar Carin