2015-12-03

Jag känner så fruktansvärt mycket nu för tiden. Och det svänger så väldigt snabbt. Paniktårar och glädjerus. Kärlek till allt och alla och hat till precis allting. Om vartannat. Hela tiden. Varje dag. Jag vet inte om det beror på hormoner. Men jag har aldrig varit så som jag är just nu.  Jag vet att jag står vid ett vägskäl. Eller vid flera, rättare sagt. Det kommer att hända nya saker framöver, det känner jag i hela kroppen, och jag darrar som ett asplöv i hjärtat över att min lilla trygghet ska brytas upp ännu en gång. Samtidigt så vet jag ju att det är bra för mig. Att jag måste bryta upp då och då för att växa och klättra ännu högre. Högre, högre, högre.  Kanske är det därför känslorna rusar i mig. För att jag är just så lycklig och bedrövad, om vartannat. Varje dag är en pendel mellan lycka och sorg. Rädd och på något sätt så frigjord.