Fever got me guilty

Aloha my little doves! I Skåne har snön anlänt, slaskat, frusit till is och töat. I en etta i Lund har jag funnit ro bland avokador, bananer, jordnötssmör och dyr granola. Man lever ju bara en gång, så då får man försöka äta nyttigheter. Med betoning på "försöka", för helst äter jag godis och dricker vattenmelonscider över Skype med en av mina bästa vänner i Sydkorea. Självklart tillbringas stor del av tiden med näsan i en kursbok eller ögonen fastklistrade i en (valfri) skärm. Mest av allt längtar jag tills jag får besök i Lund, för då slår vi klackarna i taket. Tills dess ska jag knega med skolan och på äldreboendet hemma i Småland. Jag saknar Småland så himla mycket varje dag. Jag saknar träden och sjöarna. Jag saknar den hemska dialekten och att det är okej att säga "domma", "jämte", "fälleben", "pajk", "redig" och "speta". Jag har efter så många år som smålandstjej vågat identifiera mig som smålänning, trots att jag varit motstridig. Jag antar att jag alltid varit en del av skogens väsen, att höra den vinande vinden bland grenarna och att ha tillgång till vattendrag att promenera vid för att tänka. Jag har varken skog eller vatten i Lund, så jag åker till Malmö så ofta jag kan. Hela mitt liv har jag präglats av vatten som en del av mig. Vatten har en extremt lugnande effekt hos mig. Jag kan befinna mig bland svårigheter och elände, men så fort jag har fritt vatten i min närhet kan jag tänka klart. Jag har inte den möjligheten här nere. Det är trist att Lund och Skåne ännu inte känns som hemma, men jag börjar bli mer och mer bekväm. Jag har en fin klass, en handfull vänner här nere som jag värderar högt och jag bor ju faktiskt i en av Sveriges vackraste städer. Det tåls att uppskattas, tycker ni inte? Just nu håller jag huvudet högt för att jag ändå har en av mina närmsta vänner här nere och för att det finns otroliga karriärmöjligeheter här. Det finns inte i Småland å andra sidan. Dessutom så har jag den älskade husmusiken som går igång varje dag här hemma. Husmusiken som är så bitterljuv  och får mig att minnas mina bästa år som student i Växjö. Vad gammal jag känner mig när jag säger så, för det var ju bara nyss som jag lämnade älskade underbara campus!   Nu måste jag gå på ett otroligt speciellt ärende. PUSS PÅ ER, MINA SMÅ DUVOR!