Eureka-moment, hatläsning och BuJo

SATAN vad snabbt januari swischade förbi.  De sista veckorna/dagarna av den första månaden (låter som en profetia...) rusar förbi. Helgerna avlöser varandra och däremellan suddas allt ut till grumliga föreläsningar och håltimmes-spex. Dressad inför InsparkssittningKonstig ljussättning här, jag vet. Mitt badrum är någon sorts korridorsversion av Stranger Things' upsidedown, det ligger en sorts konstant förvrängdhet över badrumsplasten.  Spexfilmning! Temporär bro Mina tänder i gipsmodell (i förvridet läge, mind you)  Jag och Haddock uppnår båda ett sorts Eureka-moment. Mitt innefattar vetskapen att alla vätskor egentligen är pannkakor bara man tillsätter mjöl - Haddocks handlar om det faktum att man kan yla + att man ser rätt bra ut genom fönstret om man sitter i knä. Jag får tok-koreansk-mat-cravings och brassar fusionmat som om livet hängde på det. Här en klassisk japchae med trattkantareller och bulgogijärpar. Den sista veckan innan månadsskiftet är lugnast, men går snabbast. Jag samlar gratissaker på mässa, genom lite lögn och lur. Har många lediga dagar och halvdagar som för det mesta slappas eller grubblas bort. Fråga inte - det är till en bok... Jag ger mig dessutom fan på att infria mitt läslöfte, trots att vägen är tung. Jag blir konstant störd av en Haddock som vill vara med och boken i sig är seg och långrandig. För bara några sidor sedan var jag beredd att direkt varna folk för att läsa boken - Väldigt sällan fin av Sami Said. Jag tycker inte om huvudkaraktären, en eritreansk muslim, hans egen beskrivning - det enda han reduceras till. Han beter sig på ett högst autistiskt sätt kring sin religion och kring allt runt omkring sig. Religionen är något han håller fast i trots de tydliga begränsningar den innebär; ingen musik, inget socialt umgänge (mer eller mindre), inga tjejer, inget kul, inga caféer, inga tavlor eller annan dekoration hemma. Konstant återhållsamhet, konstant utgångspunkt från lidande. Samtidigt som han inte har något umf bakom sin tro. Tron är bara där, med sina regler och pekpinnar, och han vill ha det så, men han vill inte aktivt ha det så. Det finns inget djup bakom tron mer än slentrianmässiga mönster, han ifrågasätter den inte, men tycks inte heller vara glad eller tillfreds med sitt liv. Vilket givetvis är uppladdningen till den resa han ska göra. Jag tycker inte om honom mer för det. En "dålig" (tråkig, seg, störig) karaktär kommer man undan med, särskilt då boken mer eller mindre är en självbiografi. Men det är sättet boken är skriven på som totalt drar ner betyget. En sorts konstant bajsnödighet blandad med oändligt långa meningar fyllda av kommatecken. Allt skrivs i stötar om 3-4 ord - skilda av antingen kommatecken eller punkter. Av bokens 333 sidor tror jag att det var omkring 100 som faktiskt bidrog med något. Allt annat var onödigt långt dravel, och allt skriver i korta forcerade meningar. Oerhört autistiskt. Oerhört segt att läsa. De första 100 sidorna är förlåtna, de förklarar, beskriver och bygger upp, det finns något sorts värde som jag som läsare upplever mig kunna hämta ut. Efter första "akten" följer lätt 200 sidor som jag mer eller mindre skumläser. Och vore det inte för att jag hade bestämt mig för att läsa ut boken hade jag lagt ner den där. Allt räddas av bokens sista 10-20 sidor.  Äntligen får jag den utvecklingen som jag önskat från karaktären, äntligen bidrar storyn med lite stoff. Så från att inte vilja rekommendera den till någon, kan jag tillstå mig att skriva: den var bitvis bra. Bäst av allt är huvudpersonens funderingar kring tanken på lidande som medel för att få folk att bli vettiga (gudsfruktan):"Om det krävs hot om straff eller löften om belöningar för att man ska låta bli att vara en ouala, en buse, då är man redan förlorad." Så når vi månadsskiftet, och med det nya piffigheter i BuJo:n. Det var klurigt med tema, och extremt tröttsamt att fylla i allting - men bidrar nu i efterhand, när det är klart, med mycket stolthet och tillfredställelse.Inte helt olikt hur jag föreställer mig en egengjord tahini känns.