Matparad, blod och nollning

Januari börjar som en kall och karg månad. Det regnar examinerande moment, innan den nya terminen ens hinner börja. Vi får smaka på de första små stråken av kyla, och i sann procrastinationsanda spenderar jag tiden som skulle gått till plugg med att ordna mössor till hundarna. Ytliga kärl i tunna öron fryser lätt, och mössorna fungerar ganska bra i snöstormarna. Hundarna är måttligt förtjusta Januari ärg även karg på ett helt annat sätt. Efter december är jag nätt och jämt ekonomiskt flytande. Något som inspirerar till en hel del kreativa lösningar i matväg. Smaksatt vatten blir en grund för det mesta jag gör, och nedfrysta reliker blandas vilt med det billigaste jag kommer över. Även efterrätter når nya kreativa höjder. Jag ger mig på en enkel form av chokladmousse och får tillslut ihop mina yoghurtsnacks. En egen glass/froyoh hinner jag också ge mig på. Sista dagen innan de två examinationsmomenten möts jag och klasskompisarna som vanligt för plugg. Det blir en hel del burpies också, men plugget känns bra - och tur är det; för samma kväll får jag ta med Gus till veterinären. Det är en olycklig situation där Gus kommer emellan en hungrig Haddock som fått tag på revben, och en ilsken Olivia som försöker dels få undan revbenen som blir vassa splintor i en valpmun, och dels brotta ner den uppjagade Haddock. I det sista skälvande ögonblicket innan lugnet lägger sig och Haddock ger upp, kommer Gus fram och ska "nosa" på revbenet. Det smäller oerhört snabbt och det handlar om millisekunder innan jag återfår kontrollen och får ner Haddock på marken igen. Vid det laget har Gus sprungit och gömt sig, och jag förstår vad som hänt först när jag ser blodet. Det är en kombination av Haddocks bett och Gus snabba ryck. En bit av örat hänger löst och jag panikringer till alla veterinär som dyker upp vid googling. Givetvis är den ende med jour (och svarar) ute i Vännäs. Jag får inte tag på någon bil, och åker slutligen taxi med en förvånansvärt glad Gus. Väl hos veterinären rakas och tvättas örat. Efter en del pyssel sys det ihop och struten kommer fram.  8,5k senare har Gus fått alla förutsättningar för en lyckad läkning. Jag ringer på taxi, det dröjer 2h, och vi är hemma först runt 1 tiden. Så mycket för pluggrepetition och tidig sänggång dagen innan provet.  Provet går bra och på hemmafronten ser det trots allt ljust ut. Gus är inte rädd eller orolig kring Haddock. Haddock visar 0 tendenser till att bete sig aggressivt gentemot den skadade pälsbrodern. Tvärtom är han oerhört mån om att vara nära och förstår på något plan att saker har förändrats, även om han givetvis inte förstår sin del i det hela. De första dagarna lämnar Haddock inte Gus sida. Vill ligga intill, även om det inte går - vid sådana tillfällen sitter han stoiskt bredvid och blinkar trött med ögonen. För att förstå det ovanliga i detta måste man först få klart för sig att Haddock är en mycket självständig hund som sedan valpdagar sover ensam en bra bit från mig och Gus som delar säng. Han börjar ofta nära, men går alltid iväg för att vara själv i slutändan. Första veckan är han alltså som klistrad vid Gus, och om Gus ligger ner ska han ligga intill.  Gus är för övrigt mycket pigg och vore det inte för tratten (eller den svidande avsaknaden av 8,5k + taxi 1,4k) hade man inte kunnat ana att något hade hänt. Tidigt under sin återhämtningen gör han lekinviter och gör allt för att få igång bråk och bus hos Haddock. Min stora utmaning blir att hålla dem isär så att de inte "leker sönder" det ihopsydda örat och matte ryker på ytterligare tusenlappar i veterinärskostnader... I övrigt syltas jag in i nollningen2018. Något jag i efterhand är mycket glad för, då min egen nollning med fadderuppdrag lämnade en sorts dålig smak i hela kroppen. Den här gången är det minst lika stressigt, men folk är engagerade, villiga att hjälpa och stötta. I slutändan blir allt väldigt bra; jag gör kolor till vår "lek-station" med Vipeholmstema, förfester med 2018nollor och våra egna 2017nollor som nu är T3:or, galet. Förfesten är lyckad, fantastiskt avslappnad och rolig. Jag får precis rätt mängd folk, alkohol och dans. Kvällen är på alla sätt en av de bättre utekvällarna.Dagen som följer är det daga för Ålidhemsracet, en sorts stationstävling där olika grupper står för olika stationer med uppdrag. Termin 5 har Vipeholmsstationen med obligatorisk spökrunda á la spökhusteater + stafett i sötsaker. Oerhört lyckat och något av det roligaste jag gjort - fantastisk grupp och underbart samarbete. Om det alltid var så här att jobba med folk skulle jag vara mycket mer benägen att tycka om grupparbeten och samarbete överlag. I slutändan har jag blivit godkänd på samtliga moment som slängts min väg, haft bra och ekonomiska utekvällar, träffat mycket spännande folk och lärt känna min bekantskapskrets ytterligare. Än så länge har första halvan av januari bjudit på många små bra saker, och en något större dålig sak. Det ser på sätt mycket ljust ut, och jag håller tummar och tår för att året får fortsätta med samma goda stämning.