Svenskar är på alla sätt ett konstigt folk

Jag tror, baserat på vad folk sagt mig, att december (och jul också för den delen) bäst kan beskrivas som en födsel. Något man väntar och väntar på, som allt eftersom gör sig påmind ju närmare slutet man kommer, och som går oerhört långsamt tills det plötsligt inte alls går långsamt - utan rusar ut med ett slafs.  I skolan kommer sista rycket, dödsrycket om man så vill, och vi ORKAR inte vara ordningsamma och produktiva längre. Dagarna på materialen går mest ut på att gjuta kroppsdelar och göra julpyssel. Till och med lärarna ledsnar och kommer ofta fram till oss med önskan om mer pynt till granen.Och när jag och en klasskamrat startar projekt Näsa, ser lärarna det som en tacksam break från en dag som ligger omöjligt långt ifrån ledighet och jul. Projekt Näsa sysselsätter både studenter och lärare och engagemanget är större från båda sidor än vad det kanske har varit under hela året. Sista veckan innan tentan kommer Per, och med honom början till julkänsla. Dagarna fylls av en blandning av husmorande, hundmys och röntgenplugg. Nöjd Gus hos favorithusse. "Vi får inte vara med under paketinslagning, för vi äter upp presentpapper och rullar upp allt paketsnöre..." Vitlöksfrallor Plugg gör sig alltid bäst i svartvitt. Egenfriterad kyckling, löjligt gott och enkelt. Per utlyser kravet att den friterade kycklingen ska få ta plats på julbordet. Så för andra gången växer det konstigheter i handfatet. Den här gången en grov planta med lång stjälk som jag lyckas kapa vid extraktionen...  Då den förra handfatsväxten hann dö, sätter vi nytt hopp till denna grova planta. Ärligt talat är jag ganska färdig med handfatsväxter nu... Det blir obligatoriskt IKEAjulbord, och jag förundras över den ganska burdusa kombinationen av mat som vi alla tycker passar väldigt fint just vid jul. Svenskarna är på all sätt ett konstigt folk, något vi gör tydligt i vår kost inte minst.  Jag menar; ris, grädde, socker och saft?  Så kommer dan för den stora tentan. En tenta som tidigare klass kuggade med 55%. Den stora värstingtentan. Konstigt nog känns den bra, men som vanligt vill man inte hoppas allt för mycket. Jag tar lov i det ögonblick jag kliver ur skrivningssalen. Bilen lastas med vår flyttlåda med paket, hundar, packning och folk. Vi har 15timmar framför oss, och fyller den tiden med stickning, allsång och ljudbok.Temat de senaste dagarna har varit  folkvandring och vad passar då bättre än Utvandrarna, småländskan är dessutom hemtrevlig att lyssna till. Och vad säger man, för att förstå din nutid, känn din historia? Vi anländer till Lund tidigt på morgonen, Per vrickar foten och hundarna dåsar snabbt på sin päls i det nya hemmet. Följande dag gör vi åter ett besök på IKEA, den här gången är det granen som hägrar och när vi går ute i hägnet för att välja vår lille gran känns det riktigt juligt. Trots att marken ligger grön och att lundaträden redan knoppat. Juligast av allt är på något vis grönkål. Ett emblem för högtiden, åtminstone för maten, och vi står båda och beundrar kålen efter att vi packat ur den onödigt länge. Haddock får en goseråtta, som han dissekerar inom loppet av 3minuter, och jag premiär-äter julskinka.  Pynt och årsglögg ordnad. Sakta men säkert tar sig julen in i den lilla lägenheten. Snart kommer vi till "slafset", då allt rusar och plötsligt är över. Men än vilar vi i den stillhet som ledigheten och den annalkande julen för med sig.