Jag tänker våga prata om det

Inatt slog den till. Kraftfull, läskig och andan blev svår att ta.  Panikattack.  Det var länge sen jag hade en så kraftig som bara växte för varje tanke. Panikattacker får varje tanke att göra det svårare att andas. Jag som lider av ångest har alltid svårt att ta djupa andetag men under en attack så känns min vanliga andning fridfull och djup. Nu sätts en playwood skiva under bröstet och jag måste använda all kraft för att trycka ner andan. Sist en panikattack var så kraftfull och långvarig som den var i natt så bodde jag i Karlskoga 2011/2012. Den ångest som alltid är hos mig är som en konstant varningsklocka att en attack är påväg, det är inte direkt en tanke som ger mig lugn.  Jag hade legat i sängen i snart 5 timmar och tänkt om och om igen att jag måste sova men kroppen led. Inuti skrek min kropp. Under dagen så hade varje steg jag tog sviktat, det kändes som att mina ben skulle svika mig och jag skulle ramla ihop på marken. Den känslan man får innan man svimmar följde mig genom dagen.  Men jag lyssnade inte. Jag är redan sjuk fysiskt med förkylning men jag lyssnade heller inte när kroppen började lida psykiskt.  Jag reser mig upp för att hämta en sömntablett men jag greppar tag i min telefon och kollar vad klockan är - Kan jag ringa mamma? Klockan är 00.09 och jag vill inte väcka henne men då kommer playwood skivan. Jag ringer mamma och tårarna faller och nu går det knappt att komma förbi playwood skivan under mitt bröst. Att höra hennes röst fick attacken att bryta ut för med mamma vågar jag släppa allt och bryta ihop. Mamma vet allt om mitt mående och sätt att hantera saker och hur jag blir när ångesten blir stark. Hon förstår direkt att jag bränt ut mig. Hon vet att jag inte sovit och förklarar för mig varför panikattacken slår till även fast jag vet. Hon gör det för när jag är uppe i det så lyssnar jag inte på varningsklockorna. Behöver bli tillsagd och behöver höra att jag duger som jag är men att det är ok att bryta samma, det gör mig inte till en svag loser.  Vi pratar i 35 minuter tills jag kan andas normalt igen och lugnat mig. Ber henne säga att det är ok att sätta på en serie, slappna av och vara ok med att somna när jag somnar. Det får stressen av att jag inte kan somna att lugna ner sig. Jag har verkligen världens finaste mamma. Hon sliter dygnet runt för att hjälpa hennes barn om vi behöver, hon gör det även fast hon själv blir utmattad. Hon sviker oss aldrig. Jag kan bli så arg när hon säger åt mig vad jag behöver göra eller skriker på mig när jag sviker henne, men jag blir arg för att jag vet att hon alltid har rätt och för att jag skäms för att jag inte lyckats fast jag verkligen trodde på mig själv. Jag tar hennes skrik som besvikelse även fast jag egentligen vet att hon blir arg hon för att hon är så orolig och rädd om mig. Jag älskar henne mer än något annat och skulle inte klara mig utan att veta att hon alltid stöttar mig. Tack mamma! Jag satte klockan på 11.00, kollade på en den första lättsamma film jag hitta "Easy A", efter filmen tog jag på natur musik på min telefon och somnade. Min telefon dog under natten och jag sov till kl:14, men det var väl det jag behövde. Idag har jag lovat mig själv att inte göra någonting. Inte jobba, inte stressa, inte städa. Bara vila och hoppas jag kan gå till mitt "vanliga" jobb imorgon. Behöver nog umgås med min Stockholms familj, mina kollegor. Jag har inte feber längre, jag är utmattad och snuvig men kanske det kan vara bra att jobba och ha fullt upp med en sak istället för 17 saker samtidigt. Skriva är min medicin och har alltid varit. Få mina känslor framför mina ögon hjälper mig att tackla det. Har sen 2014 haft en blogg som är låst för andra att se. Där har jag gråtit via text och vågat skriva saker jag inte vill säga högt. Jag har dock känt nu att det är skönt att göra det öppet. Få förståelse och inte behöva gömma mina känslor de dagar demonerna kommer. Jag kan lättare vara ärlig med att jag helt enkelt inte mår bra. Jag är för det mesta alltid glad, älskar att jobba med människor som gör mig trygg. Jag är glad utanpå och det är inte falskt. Men inuti så är det alltid en tyngd som vill ut. Att vara glad, rolig och öppen är något jag älskar men också ett sätt att glömma det jobbiga Snart kommer min sambo och bästa vän hem efter att ha sovit borta. Hon vet allt som hänt sen vi blev vänner för 7 år sedan. Jag skrev ett sms till henne där jag berättade om gårdagen och förklarade varför jag inte ringde och sa det. Jag har ofta en röst i mitt huvud som får mig att tvivla på alla känslor och beslut. Den får mig att tro att ingen egentligen tycker om mig och att t.o.m min bästa vän inte tror på allt jag säger. Jag får för mig att bara för att jag så ofta har problem eller är med om jobbiga saker så har hon slutat tro på mig. Som att jag ropat att vargen kommer för många gånger så när den tillslut kommer så är jag ensam. Jag vet om att det bara är i mitt huvud men behöver ibland säga det högt för att nästan be om bekräftelse och intygan om att hon älskar mig. Hon finns alltid där för mig och utan henne så hade jag inte kommit såhär långt. Jag är på något sätt tacksam för min panikattack i natt, det blev ett sätt att bromsa och förstå att det inte funkar att alltid köra på. Jag ville få berätta detta för att jag vill att ni ska veta. Jag vill kunna be om hjälp när det är svårt. Jag vill kunna sträcka mig efter en hand och få en hand att hålla. Jag mår inte alltid bra men jag har så mycket kraft inom mig. Jag är så mycket mer än psykisk ohälsa. Jag är stark och jag är uppe i min färd mot komplett lycka och själslig ro. Tack för att ni läste och om ni känner igen er och förstår, har varit i min situation men hittat er väg ut eller bara vill skriva några stöttande ord så gör gärna det. Vi är alla starka! Kära hälsningar, Lisa - Kontakta Lisa - Besök Lisa's sida