När man låter hjärtat ta en smäll för att hjärnan växt upp

Det gör ont när man känner sig besegrad. Det gör ont att ha förlorat i strid. Men om det var en strid så stod man ändå för sin sak. Man känner smärta men lättnad. Det är inte ångest eller elaka ord för vissa band bryts för att man inte kan enas. Man inte kan förlåta varandra. Band starkare än blod kan gå sönder för vad i världen är egentligen obrytbart så länge det kontrolleras av känslor. Jag har till stor del av mitt liv sårat och blivit sårat. Sårat ännu mer för varje sår som satt sig för att ingen ska få chansen igen. Vill du ha sex med mig? Absolut för säger jag ja så bestämmer jag, kommer du så får jag en boost. Ingen ska någonsin igen få äga det som alla lärde mig var något att spara. Ingen ska få komma in igen och få mig att känna mig tom. Så jag kan, du får, kom då. Det gör ont att förlora i strid men mest ont att vinna så jag tar den här förlusten för hellre bli lämnad än att lämna någon i sticket. Hellre att någon gör valet för jag trodde att mina försök skulle hjälpa. Men om du känner att det jag gjort fortfarande inte läkt så respekterar jag det mer än du förstår men jag måste då gå vidare och ge de som vill se min utveckling kärlek. All kärlek ni förlorat har jag här igen, redo att ge. Men att ge kärlek till någon som inte vill ha är värre än att förlora i strid. Jag tackar min vän som sa - Vad gör utbildning och bra saker på ett CV om man inte utvecklas till det bättre som människa. Var servitris och tjäna minimum för du kan iaf vara stolt för jag vet att du kommer gå långt, längst.  Jag har varit en skitstövel men det tar ett tag att få den finaste diamanten på ditt finger. Det tar ett tag att bygga upp en stad efter krig. Men vem är jag om jag inte är jag? Om jag inte börjar säga ifrån och göra det som får mig att må bra. Jag är lättad och klar. En dag kanske allt är bra och mitt bröllop är fullt med de jag älskar. Men den dagen är i fjärran och jag står redo att hitta mig själv, min väg och min lycka. Kära hälsningar, Lisa