Zzzz...

Borde sova nu men kan inte...kom och tänka på en kille, vet inte va han heter, känner honom inte, men jag träffade honom en gång. Dom sa att han va skyldig pengar. Några tusen. Inte så mycket. Men av någon anledning kunde han inte betala tillbaka det i tid. Nu hade skulden sålts. Till oss. Det visste killen. Han gömde sig. Svarade inte i mobilen. Va inte hemma. Inte bra. Men folk som kände honom visste var han va. Hans vänner berättade. Nu visste vi var han va. Inte heller bra. Jag skulle ta hand om det själv. Hämta in pengarna...sätta exempel, vad som händer om man inte betalar...   Hade fått veta att killen gömde sig i någons sommarstuga, kanske en släktings, vad vet jag. Brydde mig inte. Körde dit sent en natt, själv, med ett basebollträ i aluminium...nu skulle han betala. Dyrt.    Stugan låg enskilt utan några grannar. Bra för mig, dåligt för honom. Parkerade bilen en bit bort. Tog en risk då jag inte visste om han hade vapen där. Men jag brydde mig inte, det ska mycket till om man ska våga använda det. Killen va en tönt. Hade kollat va han gick för. Inget. En vanlig svensson. Han skulle inte våga. En kyckling.    Det va tänt i stugan. Svagt, någon liten lampa. Jag hade fått hans mobilnr och "lånat" hans kompis mobil. Ringde. Idioten svarade. Sa att vi måste lösa det här. Nu. Annars skulle det bli värre för honom. Mycket värre. Jag lät trevlig. Kunde vi fixa det nu skulle det sen va glömt. Han va fri. Hade inte det känts bra? Först va han tveksam. Men han ville betala, bara det att han inte hade några pengar. Nu. Bad han komma ut, sa att jag va själv och att det va lättare om vi sågs. Tvekade igen. Rädd. Orolig. Men han kom.   Jag gick fram till ytterdörren, ville att han skulle se mig. Att jag va själv. Racket på ryggen, nerstoppat. Innanför. Osynligt. Han öppnade och jag slog direkt. Över hans knän. Från sidan. Killen gick ner. Knäna vek sig. Han skrek. Jag fotade honom så han hamnade på rygg. Hans ögon vidöppna. Skräckslagna. Jag log. Inga känslor. Kall. -Titta var du e nu, sa jag lugnt. Sen slog jag...   Kom och tänka på honom nu i kväll, när jag skulle sova. Han väckte mig. Hans ögon väckte mig. Hans skrik väckte mig. Klarvaken. Vet inte vad han hette eller vem han va. Träffade honom bara en gång. Fick höra av andra att han gick dåligt. Skulle vilja träffa honom igen, eller nä, skulle jag det? Våga det? Läser du detta? Vet du vem jag är?   Du måste hata mig. Verligen hata. Det förstår jag. Vem hade inte gjort det? Jag fuckade upp ditt liv. Du fick men för livet. För en skitsumma fick du men för livet. Det är mitt fel. Jag förstörde dig. Sår som aldrig läker. Minnen som aldrig försvinner. Det är mitt fel. Kunde jag, skulle jag göra allt för att det inte skulle hända. Men det kan jag inte. Det är försent. Jag kan inte göra någonting. Det hände, och jag kan aldrig få det ogjort. Får leva med det. Resten av mitt liv. Dina ben är förstörda och det är mitt fel...ändå är min högsta önskan, att du kanske, någon gång, skulle kunna förlåta mig...?