Mörk period

Svart period, mörk period...   Jag kan inte längre gömma mig från min egen verklighet. Hopplös, smärtsam och totalt uttömmande som den tyvärr är. Många skulle nog yrka på självömkan och svaghet när de tänker och ser det jag skriver här nu. Faktum är att jag fått höra det MÅNGA gånger under dessa år, men dock aldrig direkt till mitt ansikte. Jag tycker inte synd om mig själv, eller där ljög jag en aning. Det har funnits några gånger då jag faktiskt fallit så lågt. Då jag ser människor med sina barn, sammanställningar med likasinnade och åren som togs ifrån mig blir jag bitter. Vem skulle inte bli det? Min verklighet ser lite annorlunda ut. Här sitter jag 29 år snart 30, sjuk sedan snart 9 år tillbaka. Reumatism, högt blodtryck, astma, förstadiet till diabetes, Gastroesofageal refluxsjukdom GERD (magmunnen är sönderfrät), IBS, svår ångest/panikattacker och numer även fet. Och det är inget jag säger för att vara dum mot mig själv, jag lider av fetma. Allt detta utmynnar i något som jag inte riktigt fått grepp om ännu utan fortfarande bearbetar och samlar mod till att ”ta tag i”. Jag kan inte låta bli att bli förbannad och äcklad över människor som påstår att folk som är sjuka är parasiter, lata, självömkande osv. Och att ”vara” sjuk skulle vara självvalt. Resonerar man på det viset så har man fasen inte bara en skruv lös utan hela jäkla verktygslådan är väck. Jag har personligen ALDRIG fått sjukpenning under mina 29 år. Jag har inte rätt till någon då jag aldrig hann jobba upp någon lönegrundandeersättning. Och eftersom att ingen läkare varken vill förtidspensionera mig eller sjukskriva mig ett år fram i tiden så sitter jag helt utan ersättning. Och detta har jag svart på vitt, har slagits för detta men kommer ingenstans, hjälp från socialen/värdfärdsförvaltningen har jag fått i tre hela månader och då fick jag 2500kr/per månad. Dessa tre månader var strax innan första läkaren tog mig på allvar. Och att ta mig i kragen och skaffa mig ett arbete är inget jag kan göra. Och då har jag ändå testat på lokalvård och telefonförsäljning/intervju. Min kropp och mitt psyke fungerar inte. Jag kan gå in på mer om detta ämne i ett annat blogginlägg. Så som ni kan se så har jag inte varit nån jäkla snyltare snarare tvärtom som istället studerat/ar hemifrån under flera år nu. Och ni som studerar vet ju att detta innebär studielån eftersom studiebidraget enbart ligger på ca 2600kr. Just nu känner jag mig bara så förvirrad och värdelös. Vem fasen kommer vilja anställa mig NÄR jag blir frisk? Ingen, jag har ju ingen vana alls, ingenting att komma med. Enbart studier, och vid en ålder på över 30 är man nog inte så prioriterad. Jag vet liksom inte vad jag har att se fram emot längre. Antar att det bara är en sån period igen. Hoppas att den går över snabbare än … . (Bild lånad från adress ovan.)