konsten att förlora någon

För en vecka sen gick morfar bort.  Allt känns märkligt. Det gör verkligen det. Jag vet inte hur jag ska vara eller känna. Har inte fått ett dödsbesked sen jag var elva och då var jag ett barn. Nu är jag vuxen och ska hantera sånt här - det är ju bara en del av livet. Ändå är det som om jag inte riktigt förstått vad som hänt. Som om jag inte kan känna döden.  Jag blir inte ledsen. Eller, såklart jag blir ledsen. Men inte helt förstörd som jag har tänkt ett dödsbesked känns. Jag tänker tillbaka istället. Pratar om honom, pratar om minnen och hur han var. Han är en sån man minns och pratar om. Och ler åt.  Om några veckor ska vi på begravning. Då kommer jag känna. Fan, då kommer jag verkligen känna. Det kommer göra ont. Ett hav av ångest är det. Men så är det ju - livet.  Märkligt det känns att skriva om det. Men det är också så här jag sörjer. Kommer alltid behöva skriva om känslor som händer i livet. Även om texterna oftast inte hänger ihop, orden bildar bara meningar som avslutas. Men det rensar och helar. Det ska ni veta. Vill ge morfar alla pelargonier i världen.