Amanda: Bloggångesten

Skrev tidigare i dag att vi har dött. Det är sant. Om två veckor ska jag återgå till att blogga privat. Som jag plågas av den tanken. Känner att jag inte har någonting alls att ge, att jag bara är en i mängden och att jag är en riktigt tråkig tjej. Kruxet är att jag måste fortsätta blogga. Det har en del andra, viktigare, förklaringar också men dels för att det blir som en drog när man får en uppmärksammad blogg. Minst tre av de jobb jag har fått har varit efter intervjuer då personerna som ska anställa mig har sagt: "Ja, och vi vet ju vem du är från din 1000apor-blogg och så, och den gillade vi skarpt." Såklart besitter jag viss annan kompetens också, men ändå. Ni fattar. Man kan inte heller ta paus, för skiter jag i att blogga i två månader kommer ingen börja läsa igen efter den pausen. Jag vet det. Har sett bevis. Okej om man hade något mäktigt namn, typ Michael Jackson, men det har jag inte. Fan och skit. Det är bara en BLOGG! Ändå hugger det till i magen varje gång jag tänker på att jag snart ska återgå till att ta kort under varenda situation i mitt liv. Vet ni vilken ångest det ger när statistiken dalar och kommentarer om att man blivit dålig haglar? Det kanske bara är för mig, förstås. Men ändå. Hjälp.