Den senaste tiden

Igår var det två veckor kvar. Nu är det tretton dagar. Tdagar kvar i en uniform med oljefläckar och ingrodda matrester. I en logementsäng med inristade anteckningar under sängen över. I ett rum med människor som känner mig så djupt och ärligt, som fått mig att skratta i den mörkaste av misär. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer sakna det här. Man lever i en bubbla olikt allt annat och även om jag längtar ihjäl efter frihet och en civil vardag, blir bubblan det enda man vetat - det enda man kunnat - i nio månader. Det här är allt som finns, fastän det inte stämmer.  MEN. Nog med vemod. Ska vi kika på vad jag gjort sedan våreld? Ja ja. Sluta tjata. Klart vi kollar:  Vård. Så många timmar spenderade i den här kvava källarlokalen. Jag vårdade min ak för absolut sista gången. Den gick igenom visitation på första försöket. Vårdade granater, spadar, kaminer, pansarskott, granatgevär, signalpistoler, spikar. Allt  Åkte hem en sväng och kom sedan tillbaka. 22.00 i söndags var det fortfarande ljust när jag gick från tåget. Dagen efter lämnade jag in mitt vapen. Hejdå, kommer sakna dig ibland men oftast inte alls Vår pluton fick i uppgift att städa hela övnings-och skjutfältet. Att få åka fordon utan stridsutrustning var kul med att plocka veckogammalt skräp var inte kul  Har tagit pauser ibland och fotat lite, du vet sånt man gör i slutet av saker bara för att försöka klämma ur det sista. Som för att kunna minnas lite lite till. Den här personen har fått mig att palla lite lite till när jag egentligen inte gjort det  och de här två. Shit. Gillar dem så mycket  :)) Ett typiskt boy-band-omslag till ett töntigt album Ibland har vi kört in i skydd och solat på taket bara för att vi äntligen har tid till att sola på taket. Gillar verkligen att långsamt dra ner på tempot och faktiskt hinna umgås lite utanför striden. Idag åker jag ner till min familj. Min näst sista permission. Vi hörs senare!! Hejdå från vecka 22