Hemma

Sjövärnskåren är över. I söndags sa jag hejdå till person efter person och när jag till slut satte mig ensam på pendeln hem kom tre veckor över mig. Det går inte att beskriva i ord. Det man får uppleva, det man blir en del av, det som händer i en, det är oförklarligt. Det känns som att ingen utanför förstår. Hur ska någon kunna sätta sig in i det som händer på en ö i skärgården tre veckor varje sommar? Jag klarar inte av att ta avsked från händelser eller människor. Det borde inte vara så svårt, tre veckor är egentligen ingenting, inte ens en månad. Men i jämförelse till det som händer blir tre veckor en livstid. En livstid av sömnbrist, stolthet, besvikelse, hopp, magkrampsskratt. Varenda gång jag åker hem från sjövärnskåren har jag ont i bröstet i några dagar efteråt och önskar innerligt att jag inte ska glömma. När vintern kommer, när vinden piskar genom ens kläder, när allting är mörkt. Då vill jag minnas solnedgångar mellan träd och spegelblanka havsytor, ljusa morgnar till ljudet av elever som ror, sommarbrisen genom ens hår i båten. Jag är så tacksam för att jag får vara en del av det här. Att just jag får se fyrtionio tonåringar växa upp och lära sig saker om sig själva som de inte trodde var möjligt. Att just jag får bli anförtrodd åt, invirad i miljoner små livsberättelser. Det är en ynnest att få vara instruktör till växande varelser. De börjar som små frön och utvecklas till körsbärsträd. På tre veckor. Varje sommar. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte är världens bästa sommarjobb.