När vi hade skarpskjutning

Hej i blåbärsskogen! Nu är det vecka 10 och det har blivit vinter igen. På marken ligger blöt snö och i luften existerar ingen glädje. Skövde gör sig som absolut sämst i det här vädret. men. Det är mars och det är officiellt den första vårmånaden. Om 3 veckor måste det vara torrt på marken. Det bara måste det. I fredags kom jag hem efter två långa skarpskjutningsveckor i Villingsberg. Vill du veta hur det var? Inte? Synd, för jag tänker berätta ändå!! Perks of egen blogg  Vi åkte dit på måndagen. Jag åkte med som andraförare i en av terrängbilarna. Rutten var planerad att ta ca 2 timmar. Den tog 5. Ett av fordonens bromsar slutade fungera och ett av däcken började brinna. Två fordon körde i diket och fick bogseras upp. När vi kom fram var det mörkt och kallt  Vi bodde i baracker och sov två och två. Det kändes som att vara på kollo med de träbruna väggarna och orange lakanen. Vi fick torka kläder på stolar bord skåp sängar element. Rummet luktade sur svett och blöta strumpor men om man trängde ihop sig fick man plats att köra yoga på det grusiga golvet Foto: Skånings kompani  Ursäkta den HEMSKA och OBLOGGIGA printscreenen av en video, men hade inga andra bilder. En regnig dag badade vi isvak. Har aldrig gjort det innan så var nervös innan. Men det gick ju bra. Mådde illa innan jag hoppade i vattnet men så fort kylan omslöt mig kändes det okej. Efteråt kändes min kropp återhämtad och pigg. Kände mig ovanligt positiv och fräsch. Lol vem är jag ens. Låter som en kändiskliché  Dagarna i Villingsberg var långa, tiden stod liksom still. Man gick upp, drog på stridsutrustning på en öm kropp, sprang i skogen, vårdade sina vapen, hängde upp sina kläder på tork, duschade, gick och la sig. Och sen fortsatte det så. I tolv dagar existerade ingenting annat än mat, sömn och tjänst. Jag blir galen av att inte få andrum. Väggarna var så tunna att det kändes som man kunde höra sin granne andas. Ibland låste jag in mig i städskrubben och ringde hem med tusen tårar i svalget för att jag inte orkade mer. Att vara skyttesoldat gör ont. Kroppen svider och ömmar och blir stel och psyket tar stryk av att kroppen ger upp  : skånings kompani  Vi övade grupp-, pluton- och kompanistrid. Fick skjuta rök- och spränggranater och testa skjuta med grgn i mörkret. Trillade över stenar, gropar, pinnar, löv, stockar, människor och var mer blå än hudfärgad på kroppen. Dagarna var uttömmande men på något sätt klarade man det. Jag och min stridsparskamrat high fiveade varandra varenda kväll och sa ”hur fan överlevde vi en dag till” och det är exakt sådär det är. Man hulkar av trötthet men till slut är dagen över och man tog sig igenom den. Oavsett hur mycket det regnar och oavsett hur många träsk man faller igenom tar 24 timmar någon gång slut  När allt var över fick vi pansarskyttebågen. Kompanichefen sa att vi ska vara stolta över vår prestation. Jag är mest stolt över att jag överlevde ytterligare två veckor. Och om tre dagar har jag överlevt en vecka till. Tidens förunderlighet ändå va. Nu ska jag snart sova. Imorgon ska vi skjuta pek på skjutbanan med skyddsmask på. Om du vill se min vardag kan du följa @Skaraborgsregemente eller @Skaningskompani på instagram. Den här veckan är det vi som visar bilder på första kontot. Hejdå! Kul du fick tvångsläsa det här!!