Utvandrarna

Jag har velat blogga hela sommaren, har förberett inlägg i huvudet, fnissat åt formuleringar om anekdoter, men sen har det varit det där problemet igen, du vet, med bilderna. Det går knappt att ladda upp några och då orkar jag inte försöka. Är starkt inne på att byta portal, ska bara ta tag i det. Håller dig uppdaterad. MEN. Det var inte det jag ville skriva om Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva om, bara att jag måste. För några dagar sedan, när jag stod och lagade mat hade jag Spotify igång och mitt i ihällningen av soja tonade Helen Sjöholms röst in och jag var tvungen att stanna upp mitt i allt och bara få … vara (?) en stund. Jag fattar att det låter så pretentiöst och översittigt men när Du måste finnas spelades var det som att den gick hela vägen in i skelettbenet, den bara gick rakt igenom mig och stannade där.  Jag hade en bokslukarperiod i somras. Min plan var att läsa Vilhelm Mobergs andra roman i Utvandrarserien i sommar och sen ta nästa bok nästa sommar (jag läste Utvandrarna förra sommaren och kände att jag inte riktigt föll för den så hade en idé om att ta en bok om året för att sprida ut det) men det blev inte så. Istället plöjde jag resterande tre böcker i ett aggressivt rus. Det gick inte att sluta, allt jag ville var att få vara i läsningen, att få vara nära Kristina och Karl Oskar, att få vara i det. Det var som en frenesi, ett vilt begär, det var att sätta alla andra behov åt sidan. Jag ville inte egentligen prata med någon annan, ville inte bli störd. Det var att läsa 1700 sidor som i ett töcken, jag har inte varit med om det på länge, inte sen jag läste Ett litet liv vintern 2017.  Det är något särskilt med att bli sådär tagen av böcker i vuxen ålder, att få känna hjärtat rusa innanför bröstbenet. Som att bli nykär i litteraturen.  Jag har haft med mig böckerna överallt, läst dem överallt. Mina bundsförvanter. I alla samtal jag fört med min familj har jag egentligen varit mentalt någon annanstans, alla måltider och sovstunder och samtal har varit onödiga pauser i det annars så livsviktiga läsandet Jag tänker på hur Moberg kunde göra ett så komplext kvinnoporträtt, att jag som ung kvinna flera årtionden senare kan känna så mycket för en påhittad och fiktiv karaktär på artonhundratalet. Jag förundras över hur mycket jag kan ha gemensamt med Kristina; känslorna, tankarna, hennes inre livsvärld,  jag undrar hur Moberg kunde förstå så mycket om hur det är att vara kvinna  Jag låg och läste på den här plastbäckfisken flera timmar i sträck. Min hud blev ett med plasten, den slets loss i svettiga partier när jag flyttade mig runt. Varm hud som släpper från sitt vakuum, du vet ljudet.  Jag var den, den var jag. Det var en närvaro, där på bläckfisken, jag var i nuet och i total samklang med de försvinnande sidorna. Till slut blev mina tårar ett med poolen, ingen kunde se skillnad på mina kinder och poolens blänkande vågor. Hur kan det göra så ont, hur kan jag bli så obönhörligt ledsen för någon, hur gör han för att fängsla mig så? Det finns något som är så jävla meta med att ligga på ett plastdjur och vara ett med världslitteraturen, identifiera sig med någon som inte finns och samtidigt inse att hon visst måste finnas, att Kristina finns i oss alla. Hon är jag och jag är hon. Förlåt, det här blir så luddigt. Vad jag vet är att Moberg i Kristina sätter ord på något jag själv har svårt att formulera mig kring, han ger mig ord genom att ge mig Kristina, hennes längtan, ensamhet, hennes existens. Genom att ge henne en röst binder han ihop våra världar, nuet i dåtiden, historiens vingslag.  När jag lyssnar på Du måste finnas och Gabriellas sång (som också känns inspirerad av det stora eposet), låtar jag alltid lyssnat på och älskat, finns det nu ett annat djup, en medkänsla. Plötsligt sitter jag där med Kristina på en stubbe i den mörka natten och känner mig utelämnad och ensam, kanske för att Moberg lät mig vara det. Han tog med mig på det, lät mig se det i henne, med henne. Jag älskar honom för det.  Vet inte hur man avslutar sådana här inlägg eller hur man går vidare från att känna sig som ett pretentiöst svin men här är jag med Utvandrarmonumentet i Karlshamn. När Alfred och jag var i Karlshamn på vår sexårsdag, när jag precis hade läst ut, bearbetat och gråtit över något som tog slut alldeles för fort, insåg jag att det enda rätta sättet att på något sätt gå vidare från denna känslostorm var att gå dit och titta ut över det väldiga havet, horisonten mellan världar. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare