borta bra hemma pest

Godmorgon på er, jag hoppas att ni är utvilade och ser fram emot en bra tisdag även fast vädret är grått. Idag skulle jag egentligen ha gjort massa ärenden men bussarna gick inte alls som jag trodde och jag kände inte för att vänta på en busshållplats i flera timmar, can you blame me? Jag skulle iallafall till Apoteket för att hämta ut mina mediciner men som tur är så hjälper David till med det, vilken räddare i nöden. Jag skulle även förbi Biblioteket för att låna en bok till en svenskauppsats jag har men jag får plugga på matten idag istället och fixa svenskan på torsdag när jag är nära biblioteket. Jag är en sån människa som gärna vill ha rutiner, som ett jobb, skola etc, och nu när jag har varit arbetsträningslös (nytt ord) så har jag fastnat i någon svacka, jag går runt i pyjamas hela dagen och har inga speciella saker på agendan. Givetvis så har jag ibland några möten men det är inga rutiner enligt mig. Jag hade en arbetsintervju för ca 3 veckor sedan och blev anställd på förskolorna i en kommun i närheten av min, de skulle höra av sig inom några veckor men jag börjar verkligen bli rastlös. Med tanke på att min skola har en sådan frihet så behöver man inte vara med på de fåtal lektioner som står på schemat, det leder till att jag stannar i sängen med datorn i knät och gör mina uppgifter hemifrån. Som reumatiker så är det guldvärt men samtidigt så vill jag lämna huset och skaffa vänner, ha normala rutiner, det känns som att jag klagar på absolut allting men jag vill egentligen bara ha en "normal" skolgång. Alla mina fd klasskamrater tar studenten den här veckan och jag kan inte hjälpa att tänka att det där kunde ha varit jag, hade jag hållit ut lite längre så hade jag varit där med dom. Men samtidigt så hade jag inte varit där jag är idag, självständig, hopplöst förälskad och med en psykisk hälsa som är betydligt mycket bättre än vad den var då. De flesta vänner man får kommer ifrån gymnasiet, högskolan osv så om man tillslut hoppar av så märker man att klasskompisar inte är samma sak som kompisar, inte nog med att jag har hoppat av skolan en gång, jag hoppade dessutom av folkhögskolan därefter. Mina tankar attackerar mig ifrån huvudet när folk frågar hur det känns att snart ta studenten, om jag har körkort, om jag pluggar på körkortet, mina framtidsplaner osv. När jag berättar att jag har hoppat av så blir det en stel tystnad, kanske är det bara jag som övertänker. Jag brukar berätta att jag tog nya tag och kom in på folkhögskolan efteråt men det slutar i samma veva, japp jag hoppade av därifrån också..inte av samma anledning dock, det var något mycket hemskare än min psykiska ohälsa. Det är ingen historia man berättar över en kopp kaffe med en bulle i handen, det är mer någonting man gråter ut med flaskan i handen och mascara på kinderna. Det resulterar i att jag helt enkelt inte berättar varför jag hoppade av folkhögskolan, vilket i sin tur leder till att dessa människor gör sina egna tankar runt mig.. Att prata om psykisk ohälsa är någonting jag mer än gärna gör med tanke på att det är tabu i dagens samhälle, vi pratar gärna om förkylning, feber, forskning kring cancer, krigsnyheter tas upp dagligen, men aldrig psykisk ohälsa. Varför? Är vi för privata, känner vi att det är för intimt? Kommer man för nära genom att berätta sina hjärnspöken för människorna runt omkring oss? Om alla pratar om de så hade nog flera mått bra eftersom att ensamheten hade blivit minimal, man hade inte känt sig lika ensam, man hade vågat prata om sina problem utan att känna skam. Det är ju ändå 2017.