sjukhuset kastade ut mig

Ja mina kära vänner och ovänner, nu har jag varit borta ett bra tag ifrån den nystartade bloggen. Varför? Det har hänt lite väl mycket saker bakom dataskärmen som har tagit upp både tid och energi. Kortfattat så har jag träffat flera olika läkare, sjuksköterskor, doktorer som inte har lyssnat på mig. Det finns en sak som jag inte riktigt har berättat för någon av er och det är hur jag blev behandlad på Uddevalla Sjukhus. Jag hade en läkare i flera år, hon var med i 8 år för när jag fyllde 18 så kunde jag inte vara på barnavdelningen längre för reumatiker. Jag skulle då skickas till Reumatiker avdelningen för vuxna men istället så kastades jag ut med huvudet före då läkarna tyckte att jag inte var tillräckligt sjuk..observera att dom säger detta innan dom har träffat mig. Jag har fått många olika mediciner ifrån den här läkaren, jag ville ha biologiska mediciner då de har varit en otroligt populär medicin som skulle få flera reumatiker att bli smärtfria..istället så tryckte hon i mig alla möjliga olika mediciner. Jag fick cellgifter och ett löfte att om inte detta funkar så ska jag få biologiska mediciner. Jag började med att ta cellgifter i tablettform men jag fick illamående och tappade mycket hår, jag fortsatte i några månader men när jag märkte att det bara blev värre så kontaktade jag läkaren som sa att jag istället skulle prova cellgifter i spruta istället. Jag förklarade för henne vad hon hade lovat mig men hon vägrade vika sig och sa att om jag klarade av de nya medicinerna så kommer jag få biologiska mediciner om det inte funkar med cellgifterna. Jag började med sprutorna och märkte snabbt att illamåendet blev betydligt värre och även håravfallet, jag hade ingen aptit på morgonen efter jag hade tagit den och varje fredagsnatt spenderades med huvudet i toastolen, jag kräktes och grät varje fredagsnatt för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Efter några månader så var jag tvungen att sluta med dom, jag fick flera slag mot mitt psyke av att se hur mycket hår jag tappade. Tillslut så fyllde jag 18 och jag träffade henne en sista gång och förklarade hur dåligt jag mådde av mina mediciner.  Hon kollade igenom mig och märkte att jag hade väldigt ont i de flesta leder i kroppen, hon tackade för sig och lämnade mig. Jag åkte hem och såg fram emot att få träffa vuxenreumatologen som förmodligen skulle hjälpa mig till rätta mediciner. Istället så fick jag ett brev hem ifrån min läkare som sa att hon skickade iväg mig till vårdcentralen och önskade mig en "skön sommar", det var det sista jag hörde av henne. När jag då kom till vårdcentralen så undrar dom varför jag har skickats dit med tanke på att jag redan har fått min diagnos, dom har inga mediciner att ge ut och jag skulle inte vara där helt enkelt. Jag stod alltså utan någon som helst läkare, utan mediciner och utan någon som helst hjälp. Idag så är jag skriven på reumatologen på sahlgrenska där jag har träffat min läkare en gång, inga mediciner har kommit och jag har mer och mer ont för varje dag. För några nätter sedan så åkte jag till akuten där jag fick träffa en läkare som sa att jag inte har reumatism, utan ångest. Jag förstår att han trodde det när jag låg och flämtade efter luft för att försöka lugna mig ifrån hans antydande. Jag orkade inte ta resan om igen, börja om från början med alla olika läkare, prover, mediciner etc. Han säger att jag måste lugna mig och att jag måste kunna kontrollera mig, jag hade så mycket ilska i mig och även frustration ifrån mina tidigare besök där ingen läkare har lyssnat på mig. Det brister för mig och jag skriker att han måste hjälpa mig och att jag måste andas för att inte slå till honom i ansiktet. Givetvis så ångrar jag mig och skäms ganska fort därefter. Han förklarar för mig att jag troligen har en nervskada OCH reumatism, mina nerver har blivit helt förstörda och därför har jag ont. När jag ber om ursäkt för mitt beteende och förklarar att jag aldrig brukar höja rösten, och definitivt inte skrika på någon så säger han att det var bra att jag höjde rösten och röt ifrån. Framtidsplanerna är otydliga, han var den bästa läkaren jag har träffat..han sa som det var och inte att alla mina mediciner kommer funka som mirakelkurer. Han visste sin sak och var pedagogisk. Jag förklarade att jag ville träffa honom istället för reumatologen på sahlgrenska. Jag ska träffa min läkare på tisdag och fråga vad dom har för planer för mig, om jag inte får något svar så ska jag skriva ut mig och checka in till centralen där den tidigare läkaren finns. Jag ska inte behandlas såhär av sjukvården, jag ska inte kastas ut ifrån ett sjukhus utan någon som helst hjälp, jag ska inte ramla mellan stolarna utan en hjälpande hand in i vuxenlivet som reumatiker.