h

Har en sista helg i Munka och allt är bra. Vi festar på fredag och sedan hänger vi på stranden hela lördagen. På kvällen kommer Daniel o på söndagen åker vi på roadtrip i Skåne. Stannar på stränder och vid loppisar och Clara pekar som vanligt ut gatuhörn där hon hånglat som sjutton-åring eller ställen där hon bott. Jag konstaterar för tionde gången att Skåne är så himla vackert och pekar som vanligt ut skånelängor jag planerar att flytta in i i framtiden. Vida ringer när vi ligger på stranden och jag säger att jag omfamnar allt nu i slutet och att jag verkligen känner anledningen varför jag flyttade.  Veckan därpå, sista veckan, har jag mest otur i allt och lyckas gråta i princip varje dag. Ebba klappar på mig när jag sitter på mitt internatrum eller när jag står i ateljén och bara känner ännu en gång att allting går så snett hela tiden. Att denna framtidsångest aldrig har någon jävla botten. Och när jag kramar mina lärare och mina klasskamrater hejdå på fredagen kan jag fortfarande inte säga vart jag ska i höst. Men jag vill ju så mycket så jag försöker visa det på något sätt ändå. Jag säger att jag ju "ska måla vägg i sommar" och att det nog "löser sig på något sätt".  På eftermiddagen, efter att ha kramat Johan hejdå vid stationen, går vi längs stranden i Vejbystrand, pratar och kramas. På kvällen är jag plötsligt i gbg igen och det känns skumt. Känner mig tom utan mitt gäng och förvirrar över att bo hemma igen. Daniel ringer på kvällen och kommer och sover över. Sett fram emot gbg så himla mycket men nu när jag är här känns det skumt. Vart är alla mina vänner?? Vart är Ebba? Jerker? Tror allting kommer kännas bra så fort jag möter upp Klara och dricker kaffe, eller tar en öl på Oceanen. Men för tillfället känns det ovant. Känns som jag lämnat Munka och alla mina vänner för ingenting. Men det kommer. Det vet jag.