"HON ÄR SÅ FUL"

EN PERSONLIG TEXT OM MOBBNING, SJÄLVKÄNSLA & SJÄLVKÄRLEK. I flera, flera år har jag, när jag sett mig i spegeln, bara sett deras ord. "FUL". "ÄCKLIG". "ALDRIG I LIVET". Jag har sett en tjej som INGEN någonsin skulle tycka om på det sättet, en tjej som man aldrig skulle ligga med, "inte ens för en miljon". I flera, flera år kastade dem alla dessa elaka och råa ord på mig. Dagligen. I korridorerna. I matsalen. Utanför skolan, på väg in eller ut från området. På skolutflykter. SÅ ofta. Och många gånger bara några decimeter ifrån mig. Och idag vet jag inte hur jag klarade av att fortsätta gå tillbaka till det varje dag. Men grejen var den att jag tillslut såg mig exakt som de såg mig - som en person som inte vara värd NÅGONTING. Jag såg det de såg, jag såg att jag var så ful att man bara var tvungen att kommentera det. Jag förstod att det inte gick att se mig utan att kräkas ord. Jag var inte värd att tycka att jag var något annat än ful och äcklig. Men jag gjorde tappra försök. Vissa morgnar såg jag en söt tjej i spegeln och försökte glömma allt de sagt. Jag gick till skolan lite friare, med hopp och med en känsla av att nu - nu kan de väl inte säga något? Men jo. Det kunde de. Om och om igen. Och om och om igen föll jag handlöst. Nu är det sju år sedan jag gick ut gymnasiet. Men allt är kvar. Och det gör så JÄVLA ont i mig att jag blev utsatt för den mobbningen. För den tog ALLT ifrån mig. Som jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden, som den jag är nu och med den erfarenhet jag har nu, för att  hålla om 13- /14-/15-/16-/17-/18-åriga Ellionore och försäkra henne om att det kommer bli bättre. Och säga förlåt för att jag inte fanns där för henne (mig själv)  då, när hon som mest behövde det. Vill säga henne att "DU ÄR SÅ VACKER, OCH STARK", "DU ÄR VÄRD ATT TA PLATS, VÄRD ATT FINNAS", "DET ÄR INTE DIG DET ÄR FEL PÅ",  " DU KOMMER ATT TRÄFFA NÅGON SOM ÄLSKAR DIG, OCH SOM ÄLSKAR ALLT MED DIG", "DU KOMMER FÅ HÖRA ATT DU ÄR FIN. FÖR DU ÄR  SÅ, SÅ FIN - BÅDE PÅ INSIDAN OCH UTSIDAN, TRO MIG". Det har tagit mig så många år att komma tillbaka till någon slags självkänsla.  Idag vet jag att jag är värdefull och jag vet att jag är värd att tycka om mig själv. Men det känns fortfarande konstigt och fel att skriva det eller säga det högt, så jag har en bit kvar. Självkärleken är som sagt svår att hålla kvar när det från förr drar i den. Men jag är klar med att hata mig själv. NU älskar jag min kropp och mig själv mer än vad jag ogillar. Och någon dag ska jag bara älska.