acceptera mig

Jag ber redan ursäkt för ännu ett mindre tråkigt inlägg men jag känner att jag behöver lätta hjärtat lite. Jag vet inte riktigt hur mycket jag har pratat om detta men under hela mitt "sociala" liv eller av det som jag kommer ihåg har jag känt mig osäker och många gånger utanför och utfryst. I samband med det är jag även en väldigt snäll människa och man skulle till och med kunna kalla mig blåögd. Det gör även att jag ofta blir sårad och mina "trust issues" blir ännu värre.Som många andra hoppades jag på en nystart när jag började på gymnasiet men det var svårare än vad tänkte, det jag inte visste var min hjärna hade börjat bygga en fasad för att skydda mig själv. Nu trodde jag att det gick mot bättre tider men jokes on me, jag fick reda på att de som jag umgås med i skolan och utanför tycker att "jag duger när det inte finns nån annan".Det gjorde ont, jag trodde det inte då men nu känns det, rakt i hjärtat. För jag tänker inte vara någons sista val, jag är inte nån robot utan känslor, jag känner och jag känner MYCKET. Jag är precis lika bra som vem som helst, jag är den bästa vän, klasskamrat eller kollega som man kan få och om du inte inser det så begår du det största misstaget i ditt liv.För jag är och kommer alltid vara stolt och fortsatta framåt. Jag bryr mig om andra och det kommer jag alltid att göra, vill du inte ha en sån människa i ditt liv, fine men då kan du helt enkelt dra åt helvete.Bara för att så kommer lite bilder på mig för jag ÄR FANTASTISK precis som DU.