Livet, kärleken, vänner och framtiden

Ja, det här med att blogga känns väl någorlunda passé. Det är anledningen till att jag inte tagit upp det igen på några år, men jag insåg så sent som i morse att de inte är för någon annan än mig själv som jag borde göra detta. Jag har alltid gillat att skriva och att vara kreativ, därför är väl att blogga ett bra sätt att kombinera de egenskaperna. Ofta har jag vänt mig till bloggande när jag känner att huvudet har varit fullt, när jag måste få ut tankarna på något sätt. Nackdelen är väl att inspirationen att blogga har torkat ut när jag inte längre känner behovet av att ventilera mina tankar. Men de kanske måste få vara så, det kanske är okej om de blir så den här gången med, som jag sa, jag bloggar jag trots allt för mig själv och ingen annan.  Det känns som om jag var en tonåring senast jag bloggade. Jag känner mig så mycket äldre nu, vilket jag också är men det är så mycket som har hänt. Vi är i en post-covid era, miljömedvetenhet är på en högre nivå än någonsin (något som är minst sagt ångestladdat) och krigen som fortgår och växer i världen. Man har inget annat val än att växa upp lite under omständigheter som dessa.  På ett mer personligt plan, Idag bor jag tillsammans med min fantastiska partner och våra hundar och en katt. Min flickvän är hela min värld, hon är klok, omtänksam och tokig. Jag ser hela min framtid i henne, och jag känner verkligen att jag hittat den personen som jag kommer att spendera resten av mitt liv med. Jag ska skriva om vår lilla kärlekshistoria i ett annat inlägg, den historian förtjänar ett helt eget inlägg. Dessutom studerar jag på universitetet (utbildningen är 5 år lång, så jag har många år kvar) och jag älskar det. Det är bland de bästa jag någonsin gjort, att börja plugga. Jag har lärt känna nya fantastiska människor, bland annat min bästa vän, Issa. Det är märkligt och underbart att ha en vän som älskar mig för den jag är, utan villkor. Jag har nog aldrig haft en riktig vän som henne förut. Missförstå mig inte nu, jag har fantastiska människor i mitt liv, jag har otroliga vänner. Men jag har aldrig träffat någon som jag är så mentalt synkad med. Någon som förstår mig, och som jag förstår utan att behöva övertänka det. Jag är så tacksam över både henne. Utöver det har jag börjat att medvetet jobba på att försöka läka. Jag försöker att omringa mig med människor som är bra för min hälsa, för mitt mående och min utveckling. Jag försöker att vara bra för andra, att vara en bra flickvän, kompis, familjemedlem. Vi kan inte göra mycket mer än att försöka och hoppas på att lyckas, eller hur?  Jag vill inte göra detta alldeles för långdraget, så jag avslutar här. Jag skriver kanske ett till inlägg senare under dagen, vi får se. Tills dess, var rädda om er.